(För att jag börjar jobba idag så tar vi ännu en favorit från den gamla bloggen, ursprungligen skrivet mars 2010)
Det är inte ofta jag gör kontroversiella inlägg, men nu tänker jag göra det.
Jag funderar mycket på ökningen av ungdomar med läs- och skrivsvårigheter (för en sådan ökning finns). Vad beror detta på? Kan det vara så enkelt som att läs- och skrivsvårigheterna förväxlas med läsovana?
När jag frågar mina elever hur mycket tid av fritiden de lägger på läxläsning, så får jag ofta svaret ”ingenting” eller ”någon halvtimme, kanske”. När jag sedan frågar hur mycket tid de lägger på bokläsning är det vanligaste svaret: ”jag läser inte böcker”.
Jag upplever att under de senaste åren har klyftan mellan ”de som läser” och ”de som inte läser” ökat. ”De som läser” läser tjockare böcker, mer avancerade böcker och oftare än för några år sedan. ”De som inte läser” läser inga böcker alls (om de inte blir tvingade), och de blir fler och fler.
Inte underligt hittar man de elever med sämst läsförståelse i gruppen ”de som inte läser” (det finns undantag). Så lässvårigheterna kanske inte är något genetiskt fel för en del av dessa. Det kanske inte handlar om diagnos eller kompensatoriska verktyg, utan om att faktiskt läsa (lästräna) på fritiden. En fotbollsspelare blir inte bättre på fotboll utan träning, en löpare springer inte snabbare genom att sitta i soffan eller spela dataspel.
Då kanske man undrar lite smått vad det är som är kontroversiellt med detta. Jo, i skolan lever vi i diagnosernas värld. Svårigheter ska sättas namn på, sedan ska vi lärare anpassa undervisningen till elevernas olika individuella problem. Att en del av dessa problem skulle kunna lösas eller tränas bort det är farligt för en lärare att påstå, för då ”ser” vi inte eleven som individ. Vi kränker. Vi kränker. Vi kränker.
Lättkränkhetens land, var inte det någon bok eller nåt?
undrentideforlag.com 
Intressant , och utan att vara närmare insatt i ämnet tror jag det ligger mycket i det. Jag delar.
Jodu, som gammal lärare sitter jag här och småskrockar. Gud nåde den som inte tror blint på diagnoser utan tror att alla (nästan) kan utvecklas med rätt träning. Vad glad jag är att jag hittade din blogg, jättebra och tänkvärda inlägg!
Jag vet inte hur, men man borde få barn att tycka om att läsa. Jag har själv varit kass på att läsa.
Jag kommer väl ihåg en gång, när jag själv gick i skolan. Vi fick i uppgift att läsa en bok. Kalle och Chokladfabriken, 170 lättlästa sidor som jag lyckades få min mamma att läsa för mig -.-
Jag klarade mig ändå hjälpligt tack vare att jag har ganska lätt för mig. Men jag önskar att någon hade sagt ifrån och lärt mig att det är både utvecklande och kul att läsa.
Det ska bli intressant att starta upp en ny sjua i år. Vi har bestämt i arbetslaget att satsa på läsande så vi får se om det blir någon skillnad mot min förra klass.
Jag är inte avundsjuk på er lärare, det känns som att ni får stå i skottgluggen hela tiden =/ Att bara ”sätta en diagnos” på någon löser inga problem, det är bara första steget! Känns jättetråkigt att det ska behöva bli tjafs när man faktiskt försöker hjälpa någon.
Dessutom blir diagnosen för vissa föräldrar att rätten att frånta eleven ansvar. Helt plötsligt anser de att deras barn inte behöver göra någonting utan ska serveras betyg efter betyg, rätta svar på proven osv. De kan ”ingenting”, inte ha med sig penna, inte prata inför folk, inte svara på en fråga eller skriva en egen text. Till och med en del speciallärare har den inställningen. Det tycker jag är jättesorgligt. Alla kan lära sig saker.