Var och en har sin egen sanning, brukar det heta och jag håller med till fullo. För inte så länge sedan fick jag frågan varför jag gillar Fantasy. Det enda svaret jag kan komma på är att jag innerligt önskar att det finns en annan sanning, något som vi inte har upptäckt ännu, eller egentligen har upptäckt men väljer att inte tro på längre.

När jag och familjen bilade upp till Haparanda körde vi förstås över Höga Kusten-bron. De klippor, berg och djupa skogar som fanns där måste inne hålla mer än bara träd och mossa. Det var nästan så att jag såg en drakskepnad skymta vid bergstoppen.

Alla som har suttit i en dunkel skog och lyssnat på alla ljud, sett alla små rörelser i träden och känt de jordiga dofterna förstår att fantasin lätt satte fart hos skogsarbetarna förr i tiden. Mossan rör sig, ett knak eller ett dovt muttrande studsar mellan träden. Nog finns det något där.

Herr Vardag äter upp en så snabbt. Det är tvätt och mat och städ och plock och tv och allt sånt som ”måste” göras. Vissa läser om bestialiska mord som en försupen och frånskild poliskommissarie ska reda ut. Andra läser Big Brother-Lindas biografi eller LCHF-kokböcker. Jag flyr verkligheten på annat sätt. Men verklighetsflykten i sig skiljer sig inte åt, det är god som någon och inte skadar den heller. För det är allt lättare att ta i tu med vardagen när man har fått spendera en stund i en fantastiskt vacker miljö tillsammans med imponerande och magiska varelser.