Några hatar dem, andra älskar dem. Oavsett vad man tycker om dem så är viss miljöbeskriving nödvändig för att ge djup, stämning och rum till berättelsen. Tricket är väl att skriva miljöbeskrivningar som känns som en del av handlingen och inte ett stycke av uppradad information.
Ett sätt att göra detta är att låta miljön spela en del av handlingen och interagera med karaktärerna. Lätt, va? Hm… nej – det är inte lätt. Jag ska dock försöka ta några exempel:
Möblerna i rummet var slitna. Stolen vid kortändan på konferensbordet såg ut att gå sönder vilken sekund som helst och bordet var fullt av ringar efter kaffekoppar. (uppradande)
Ted drog ut stolen och satte sig, men knaket som ekade genom rummet fick honom genast att resa sig. Med viss försiktighet slog han sig ner på en annan och rättade till slipsen. Medan han väntade gnuggade han bort en av de många ringarna som kaffekoppar lämnat efter sig. Hade Bergström sagt upp avtalet med städfirman, eller? (interagerande)
Jag själv föredrar den nedre texten. Den säger inte bara något om rummet utan också om Ted och Bergström (eller Bergströms företag). Det kan vara något att ha i huvudet när man skriver.
undrentideforlag.com 
Och skriver man i det stora hela interagerande kommer man lättare undan med någon enstaka uppradande beskrivning.
Det är också en skillnad i perspektiv. Uppradande ger en starkare ton av allvetande berättare medan det interagerande blir närmare karaktären.
Ja, absolut. Det är klart att man kan ha några uppradande beskrivningar uppblandat med det interagerande. Huvudsaken är att det inte blir långa stycken av sådana.
Jag tycker att båda delarna kan vara helt okej beroende på vad det är för typ av berättelse och vilken stil man vill använda. Det första exemplet skulle nog fungera bättre i fantasy, medan det andra känns lite mer avslappnat och nutida.
Jag tycker det är en vanlig missuppfattning att fantasy ska vara allvetande berättande utan gestaltning. Det är tråkigt att läsa helt enkelt, anser jag (platt och frånkopplat). Fantasygenren måste moderniseras – och då pratar jag inte om miljön eller tidsmässigt utan språkmässigt.