Fantasifull och spännande fantasyresa

Barrikaden har recenserat Klockan och spegeln. Ett litet utdrag:

”Patrik Centerwalls debutroman ”Klockan och spegeln” (Undrentide förlag) innehåller klassiska fantasyinslag som: Vandring, vapen, värdshus, visor, vägskäl, våghalsar men kanske framförallt vänner – vilket är den bästa v-ingrediensen i det hela då boken innehåller flera intressanta karaktärer. Däribland huvudpersonen Marcus, men kanske framförallt karaktärerna runt om.”

Hela recensionen finns att läsa här.

Novelltävling via Fantastikportalen

Idag presenteras den kommande fantastiknovelltävlingen som är ett samarbete mellan nio förlag. Fantastikportalen är vår gemensamma plattform och tävlingen utlyses i samarbete med Booqla. Två noveller kommer att väljas ut och som kommer att vara med i den kommande antologin med noveller från förlagen.

Tävlingen är öppen för alla sorters fantastik. Fantasy, science fiction och skräck med alla de subgenrer som hör till.

Mer om tävlingen här.

Julklappstips för Fantastikälskare

Stockholms undergångNu börjar det ju lacka mot jul och det är dags att införskaffa de årliga hårda paketen. Science Fiction bokhandeln tipsar här om bland annat Stockholms undergång – som är ett måste för skräckälskaren.

Så här säger folk om boken:

”Denna bok är för alla göteborgare med lillebrorskomplex eller för oss skräckälskande apokalypsfantaster som gillar kalla kårarläsning framemot småtimmarna.” Biblioteket i fokus

”Det var länge sedan jag läste en antologi med sådan hög nivå och det kittlar lite extra att läsa om skräck i så bekanta miljöer.” Beroende av böcker

Söner av HeimdallEn vikingasaga passar också mörka vinterkvällar. Söner av Heimdall är en lysande poetisk saga om Rigs ättlingar på jorden.

Vikingatiden vilar tung över Norden och de gamla gudarna lever. Över slagfältet beger sig Rig för att söka upp tre tvillingpar och lära dem om hövdingar, bönder och trälar. Valkyriorna hetsar sina hästar efter den som brutit sin krigared, medan nornorna spinner sina ödestrådar kring ett nyfött barn på Island.

Att leva flera gånger

Ibland slår det mig vad icke-läsare missar. Läsare lever andras liv, ibland flera gånger om. Idag läste jag för fjärde gången Boel Bermanns novell De vita (som finns med i den kommande antologin Stockholms undergång) och för fjärde gången grät jag. Vi får ta del av deras erfarenheter och lärdomar, eller skräckexempel, och göra dessa till våra egna. Det är svårt i verkliga livet att genomleva alla dessa öden, om man gör det är det faktiskt inte ett liv jag skulle vilja ha. Att läsa en bok är ett säkert sätt att lära sig saker. Att kasta sig in i allehanda drama eller äventyr är det inte. Dock inte sagt att man ska leva sitt liv instängd på sin kammare. Balans är det ord jag lever efter.

Det är klart att det finns andra sätt att skaffa sig erfarenheter eller upplevelser: film, dataspel, historier. Men alla (som jag har träffat iaf) som någon gång har läst en bok och sedan sett filmen, vittnar om att den sällan lever upp till det litterära verket.

Jag hade gärna sett mina egna böcker som filmer, men det är mest för att se om regissören tolkar dem som jag gör. Det gör iaf inte alltid läsarna.

Läsförståelsen igen

Som svensklärare slås jag av, faktiskt dagligen, att läsning är så fruktansvärt lågprioriterat bland dagens unga. Det finns förstås undantag, som alltid, men jag tycker mig ändå se att det blir fler och fler som befinner sig i ”jag läser aldrig böcker”-facket.

Det hela gör mig lite nedstämd, då jag undrar hur t ex demokratin kommer att se ut framöver med en minskade del läsande befolkning. För jag tycker mig också kunna se att de ungdomar som läser lite eller inget, har mycket sämre kritisk förmåga än de som läser. Visst kan man lyssna på politikers svada, men om man inte är kritisk mot information, då köper man ju liksom vad som helst. Om och om igen har vi diskussioner och uppgifter kring källkritik, hur man beter sig på nätet, vilka risker det finns med sociala media osv. Och rent teoretiskt så vet eleverna den rätta vägen, vad man ska eller inte ska göra, men när de går ut från klassrummet är i princip det första de gör är att ta en anknäbbsbild på sig själv och lägger ut på instagram med texten ”Gilla om du tycker att jag är snygg.” eller något liknande.

Nu börjar jag svamla lite grann, känner jag, men detta är viktiga frågor för mig. Jag har själv ett ”nätliv”, och har fått lära mig den hårda vägen vad man inte bör skriva eller lägga ut. Känns tråkigt om hela den unga befolkningen idag också måste lära sig den hårda vägen.

Tillbaka till läsförståelse: Vad betyder det att läsa en bok? Varför är det så satans viktigt? Man kan ju läsa på facebook, man kan läsa bloggar eller Aftonbladet. Ja, det kan man. Men som med allt annat så kommer utveckling när man stöter på något svårt, inte när man alltid tar den lättaste vägen. Facebookuppdateringar, bloggar (iaf de som fjortonåringar vanligtvis läser) och Aftonbladet innehåller ingen utmaning. Ingen bredd och inget motstånd. Ska vi bli en samling ordfattiga glidare, allihop? (Eller majoriteten iaf)

Jag önskar det fanns något enkelt sätt att väcka lusten för läsning, men vi får nog fortsätta kämpa i motvind. Den vanligaste kommentaren jag får från elever är: ”Måste vi ha svenska i skolan? Jag kan ju redan svenska.” Då svarar jag: ”Vad bra, då kommer den här uppgiften att gå jättefort och lätt. Det är bara att sätta igång.” Och får oftast svaret: ”Men det är ju så svåååååååårt!” No shit Sherlock?

Första riktiga veckan

Så den första ”riktiga” veckan i skolan avklarad, alltså en vecka enligt ordinarie schema och utan några lovdagar. Det märks direkt av hemma när lärarjobbet sätter fart på allvar. Tröttheten tar över och jag har inte ägnat så värst mycket tid till förlagsarbete denna vecka. Nu vet ju jag att tröttheten inte är bestående. Redan idag har jag satt mig ner med förlagsarbete och njuter av att gräva ner mig i texter igen.

Det är alltid tufft att ställa om hjärnan efter semester, och i år hade jag j semester även vid jul. Alltså inte ferie som de flesta lärare har. Efter arbetsplatsbytet har jag semestertjänst, vilket faktiskt känns väldigt bra eftersom gränsen mellan jobb och ledighet blir mycket tydligare. Såg flera statusuppdateringar på facebook av gamla kollegor som satt med rättningsjobb, betygssättning, omdömesskrivning eller annat. Usch, säger jag bara. Det värsta är att kommunen förutsätter att folk jobbar på sina lediga dagar, annars går inte ekonomin i hop. Alltså om de var tvungna att betala för faktisk arbetad tid. Skrämmande.

Nåja, nu ska jag läsa och åter läsa. Det blir både avslappnande och kul!