Nyfiken på hur man kan skapa skräcklitteratur? Lyssna på intervjun med Boel Bermann i P4 Kristianstad. Där berättar hon om hur man kan få till skräckkänslan med sådant som ligger människan nära, samt att hon läser ur sin bok ”Den nya människan”.
Boel Bermann är ju också en av författarna i Fruktan – skaparna av Stockholms undergång.
Läs om hur Fruktan arbetar i sitt författarkollektiv, om att skriva tillsammans men ändå sitt eget.
Författaryrket är på många sätt en ensamsysselsättning, men det behöver inte vara så. Jag satt med i en panel om redigering på Swecon i helgen där vi författare, Karin Tidbeck, Kristina Hård, Oskar Källner och jag, var rörande överens om att man behöver input från utomstående för att komma vidare i sitt skrivande och i sin redigering. Det finns olika nivåer på det hela, och man kan lära sig att bli bättre och bättre på att se sitt eget språk, men att få konstruktiv kritik eller åsikter från annat håll är guld värt.
Slank in på en Facebookdiskussion om kommatering häromdagen och låt mig bara säga: Därom tvistar de lärde!
Jag själv hamnar någonstans i mitten, om man nu får det. Jag är för fri kommatering, men erfarenheten säger mig att många tolkar fri kommatering som ingen kommatering. Det blir ju inte heller bra.
Bisatskommatering känns dock förlegad. För den icke-insatte så innebär det att alla satser i en mening ska avgränsas med kommatecken. Ex: Han sa, att han skulle åka ner på stan, och handla, för att senare komma till festen. (typ) Jag tror att de flesta skulle föredra den meningen utan kommatecken.
Jag tipsa alla språkintresserade om boken Komma rätt, komma fel, komma till punkt av Lynne Truss, översatt av Eva Halldinger. Rolig och ögonöppnande.
På fredag finns de flesta av Undrentides författare på Science Fiction-bokhandeln i Stockholm, där det kommer att signeras böcker för glatta livet. Alla är välkomna!
Tid: 17.30-18-30
Författare:
Patrik Centerwall
Helena Andersson
Jonas Larsson
Stefan Hagel
Anna Blixt
Elin Holmerin
Man kan anmäla sig här på Facebook-eventet, men det är inte nödvändigt.
Jorå, jag är okej. Kanske bloggen är lite tyst, men jag jobbar på i just det tysta. Just nu har jag satt tänderna i Stockholms undergång och sätter ihop den till en första arbetsversion. Det är kul och spännande att läsa de omskrivna versionerna av novellerna. Ibland hade jag inte så mycket invändningar alls och ibland har det varit mer att kommentera. Riktigt bra noveller är det i alla fall och bjuder på både rysningar och nagelbitning. Det är ingen som gottar sig i äckel, som var populärt ett tag, vilket jag tycker är bra. Har inte så mycket till övers för äckel.
I juli stoltar novellantologin i ljuset och jag hoppas att dessa okända och kända författare upptäcks av många läsare. Läs mer om antologin här.
Nu har Undrentide öppet för att ta emot manus igen. Dock vill jag påminna alla som tänker skicka in att läsa instruktionerna under Kontakt. Vi tar inte emot hela manus, utan en synopsis och ett textutdrag (plus en kort presentation av dig som författare). Detta för att sållningsprocessen ska gå snabbare.
Man kan också läsa inläggen: Varför refuseras manus? och Varför textprov?
För vad som känns som en evighet sedan (14-15 år sedan) spelade jag RP-spelet Baldur’s Gate (ettan, tvåan och expansion). Det gamla spelet har vaknat upp igen i den ”våg” av vintage-spelande som verkar skölja över världen/landet. Jag är troligtvis en av de sista som seglar på den vågen, men jag upptäckte iaf att spelet fanns som app till iPad och laddade ner det.
Baldur’s Gate är ett av de spel som har levt med mig allra längst (därtill finns ju Dragon Age, Mass Effect, Icewind Dale, No One Lives Forever, etc). Det finns flera anledningar till detta:
1. Bra och överraskande Main Quest, men även många bra Side Quests. En historia man kände med.
2. Lång speltid (Runt 100 timmar. De flesta spel som ges ut idag har en speltid på runt 25 timmar)
3. Möjligheten att skapa en karaktär från grunden. I Baldur’s Gate fanns inte bara möjligheten att välja kön, klass och namn på din karaktär. Du kunde även importera egna porträtt (även bilder på dig själv, på kändisar eller vad som helst). Askul!
4. Riktigt bra medhjälpare, som hade egna personligheter och även egna ”relationer”. I spelet har man upp till fem medhjälpare i sitt gäng. De interagerade inte bara med dig utan också med varandra. Genialt. Vem kan någonsin glömma Minsc, denna barbariska krigare med sin älskade hamster Boo. ”Go for the eyes, Boo, go for the eyes!” (Ja, jag har fortfarande en liten ”crush”.)
Bra sidokaraktärer är något som jag definitivt saknar i nyare spel. I Skyrim var det ju katastrof. förutom de få som fanns att välja mellan, så var de otroligt platta med tre-fyra repliker som upprepades om och om igen.
5. HUMOR! Vart har humorn tagit vägen i spelvärlden? Var, säger jag bara, var?!
Nåja, till saken (tror jag). De berättelser som lever med en, oavsett om det är böcker, filmer eller spel, påverkar en mer än man tror. När jag nu sitter och kör igenom Baldur’s Gate 2 14 år senare märker jag att alvdrottningen har exakt samma namn som dryaddrottningen i min Ekens syster. Det var definitivt inte planerat och jag hade inte en tanke på det när jag skrev berättelsen.
Jag märker också andra små detaljer som har smugit sig in i mitt skrivande, vissa uppenbara och planerade (t ex tanken på hamnskiftande drakar som var inspirationen till hela Svarthamn-krönikan), och andra med subtila och undermedvetna – som namn, platser och varelser. Det är häftigt att läsa om en bok, och det är lika häftigt att spela om ett gammalt spel. Fler borde göra det.
Fredagen den 28 februari, det vill säga om ungefär en vecka, kommer författaren till novellsamlingen Skymningssång att besöka Science Fiction-bokhandeln i Malmö. Detaljerna hittar du här, där du också kan anmäla om du tänker dyka upp och bjuda i in en hel hög med vänner. Självklart kan man dyka upp ändå.
Passa på att köpa ett signerat exemplar!
För er digitala människor så finns boken även som e-bok.
Nu finns det en riktigt spännande podd för alla fantastikälskare och andra nyfikna själar. Här kommer finska och svenska fantastikförfattare att lägga upp intressanta inlägg och intervjuer. Medverkande är förutom vår egen Stefan Hagel, storheter som Karin Tidbeck, Pål Eggert, Maria Turtschaninoff, Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström, Oskar Källner, Kristina Hård, Nene Ormes, Susanna Björnberg, Susanna Nissinen, Fredrik Persson, Mia Franck, Hannele Mikaela Taivassalo och Jenny Wiik.
Har man inte koll på svensk fantastik är det dags att börja nu.
Missa inte Fantastisk Podd!
Tänkte att det var aktuellt att plocka fram en gamla dikt ur hårddisken, med alla filmpremiärer och sånt. Denna skrev jag 2007 (och den finns först publicerad här)
Tio små hobbitar
Tio små hobbitar ragglar från krog,
fortsätter håglöst mot alvens skog
Giftig pil genom luften far
Nu finns nio hobbitar kvar
Nio hobbitar går mellan granar
Lömska troll spejar och spanar
Hobbiten Gus blir fängslad i grotta,
fortsätter färden gör bara åtta
Åtta små hobbitar har ingen koll
Listig Ormtunga ligger i bakhåll
Kniven sitter i ryggen nu
Flyende hobbitar är bara sju
Sju små hobbitar svär över blunder
Att de lever är minsann ett under
Hoppar, skrattar, en faller i sjö
Sex snopna hobbitar vinkar adjö
Hobbitar sex har pipor som ryker
Drake ned från himlen dyker
Stora käftar hobbithuvud tar
Nu finns det endast fem kvar
Fem små hobbitar med skratt och sång
balanserar över träsket på ostadig spång
Hobbiten faller i pölen av syra
Kvar på spången står bara fyra
Fyra små hobbitar traskar på vägen
En hamnar efter, blir smått förlägen
Svartklädda Nazgüls får han se
Kvar på vägen traskar nu tre
Av tre små hobbitar blir en tagen
Orchen klappar sig nöjt på magen
Vännerna darrar och skakar som få,
för nu är det plötsligt bara de två
Två små hobbitar i kylig natt
Varulven lurar i mörkret svart
sliter och river i köttigt sår
En liten hobbit ensam står
Hobbiten kutar i dimman tät
fastnar förskräckt i Shelobs nät
Ropar och gastar – får inget svar
Nu finns det ingen hobbit kvar
undrentideforlag.com 