Detta är ett inlägg som ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett på temat språk, makt och demokrati.

I vårt samhälle är yttrandefriheten en självklarhet, men i och med Internet har även gemene man märkt att denna rätt att yttra sig inte är helt problemfri. Det har till och med gått så långt att regeringar och styrande stiftar lagar som inskränker vår rätt och ger kontrollorgan väldig makt att kriminalisera utbytet av information.

Det är ett problem med många, många vinklar och vrår. Jag kommer inte gå in på det här, utan den magiska gränsen som jag har nämnt i rubriken syftar till gränsen mellan att säga vad man tycker och att kränka någon annan. Vi har haft många diskussioner om detta i klassrummet. Många långa diskussioner. Det är inte alltid lätt att förstå, att se eller att veta var gränsen går. Olika människor reagerar olika starkt på olika saker. Det som är okej att säga eller skriva till en människa kanske någon annan tar som ett hot, en kränkning eller trakasserier. Det finns en gråzon som är bredare än man kan ana.

Det bästa är ju att försöka hålla sig borta från att skriva nedlåtande eller hårda ord till någon, men det är ju lättare sagt än gjort. Det som börjar med ett skämt kan sluta med polisanmälan. Det är också så att kommunikationen inte går oförändrad från A till B. Däremellan finns en rad olika ”filter” som förändrar budskapet. Filtren kan till exempel vara A:s förmåga att uttrycka sig, B:s förmåga att förstå, andra som lägger sig i, något som stör under tiden (ljud, bilder eller annat) eller tekniska problem. Om man har svårigheter att läsa och skriva, eller om man har ett annat modersmål, eller ett fattigt språk ökar risken för missförstånd och kanske också risken för att känna sig kränkt trots att intentionen inte har varit att kränka.

Jag vet med vilken frustration mina elever med läs- och skrivsvårigheter ibland försöker ta sig igenom texter men jag kan ändå knappt föreställa mig deras frustrationen i detta textbaserade informationssamhälle. Vi bombarderas av information från alla håll. Vi förutsätts kunna hantera det. Vi förutsätt också vara riktigt bra på att hantera det. Alla är inte det. Hur slår det när det handlar om demokratin och makten? Att språk är ett maktmedel och har använts som maktmedel genom alla tider är ingen nyhet, men idag bör alla vara involverade. Att det finns lättläst material, inläst material och översatt material är en demokratisk nödvändighet. Så enkelt är det, enligt mig.