Jag har själv påstått att jag hittar få fantasyböcker som utnyttjar genrens möjligheter. Nu har jag börjat fundera över vad jag egentligen menar.

Efter mycket funderade kring vad som tilltalar mig, vad jag har tilltalats och intresserats av så har jag kommit fram till detta: det jag menar med genrens möjligheter är att fantasyförfattare inte borde vara främmande för galenskaper. Vi behöver inte begränsas och har chansen att vrida och vända på klyschorna som genren dras med. Tyvärr börjar nästan vridningarna också bli klyschor (t ex den kvinnliga krigaren). Undrar lite när vi kommer till punkten att det mesta är gjort (om vi nu kommer dit). Jag vet att det har skrivits om drakar sedan medeltiden, men jag tror ändå att ingen förut har stött på dem i den form som jag har skapat. Jag svamlar en hel del nu, men någon kanske greppar vad jag menar iaf. De texter och böcker som jag har njutit mest av att läsa är gamla texter, gärna medeltida. Gamla legender och myter, för där hittar jag själv mycket inspiration. Bibeln har också hjälpt mycket (inte ur religiös synpunkt, men med mitt skrivande). Kanske behöver vi gräva djupare i de sk ”root texts”.

Jag själv gillar blandningen mellan verklighet, mytologi, fantasivärldar, fantasifigurer, varelser, människor etc, och många med mig- se bara på Harry Potter-hysterin eller Twilight-hysterin, men jag vet att många fantasyläsare har svårt med blandningar fantasivärld-verklighet. Kanske gillar jag blandningen verklighet-fantasy så mycket för att jag gärna VILL tro att alla varelser finns på riktigt. 🙂