När jag satt och försökte sätta ihop ett inlägg om beskrivningar i text så slog det mig att allt som inte är dialog är beskrivningar. Man brukar tala om miljöbeskrivningar och personbeskrivningar, men mellan allt det där så beskriver man vad som händer.
”Beskriva” är ett avskytt ord. I alla fall för de som har bekantat sig med ”show not tell”-doktrinen. Jag gillar den doktrinen, missförstå mig rätt. Jag försöker alltid tänka på att visa istället för berätta, men till syvende och sist så beskriver jag ju. För att ta ett enkelt exempel:
Han blev arg. (berätta – tell)
Han slog näven i bordet och svor högt. (visa – show)
Fördelen med ”show” är att läsarna oftast känner sig lite smartare när de själva får dra slutsatser utifrån texten istället för att bli skrivna på näsan.
Så vad bottnar allt det här i? Jo, jag läste ett inlägg av Johan här om tempot i berättelsen och för att hålla ett gott tempo tycker jag att det bör finnas en balans mellan beskrivningar och dialog. Om beskrivningarna tar överhanden för mycket så kan man lätt tappa i tempo och tappa läsare (så som Johan skriver i sitt inlägg).
Jag själv skickade in ett par noveller till Mitrania för att de sökte bidrag till sin antologi och på den ena fick jag kommentaren att tempot var väldigt långsamt, vilket inte är så konstigt eftersom jag skrev den medvetet så – med mycket beskrivningar och nästan ingen dialog. Men det fick mig ändå att fundera när eller om man vill läsa ”långsamma” texter. Vill man det? Vad tror ni?
undrentideforlag.com 
Tack för mitt livs första ”ping”! 😉 Morgondagens och tisdagens inlägg kommer att ta upp hur jag själv resonerat kring detta i mitt skrivande 🙂 Vore jättekul om du också gjorde en liknande analys av något av dina verk, för det är otroligt intressant.
Intressant att ta del av dina funderingar. Själv tillhör jag den typen av läsare som irriteras av långa beskrivningar, vilket inte alls betyder att det är fel att skriva så, bara att det kräver mer av mig som läsare :). Kämpar också ständigt med att försöka gestalta situationer istället för att berätta dem.
Om tempot är långsamt pga slarvig redigering, med en massa ”sa han” och onödiga adverb (som Johan skriver om) så får boken allt vara riktigt intressant eller spännande för att jag inte ska sluta läsa.
Det är väl få böcker där tempot är uppskruvat hela tiden? Någonstans måste ju beskrivningar av miljö, bakgrundshistoria och annat, som fördjupad personbeskrivning, komma in. Finns det böcker utan sådant? Förmodligen. Undrar hur tempot är i dem? 🙂
Det lustiga är att jag är ungefär som du, Marilin, och irriteras av långa beskrivningar. Minns att jag hoppade över många när jag läste Sagan om ringen. När jag själv skriver så är det just beskrivningarna som jag skriver sist. Först kommer dialogen.Tycker det är rätt tråkigt att skriva beskrivningar, men jag lägger ändå ner mycket tid på dem (så att det inte ska skina igenom att jag tycker det är lite tråkigt). Novellen jag skrev i långsamt tempo var ett experiment, jag ville att huvudpersonens sinnesstämning (apati) skulle skina igenom i språket. Men det verkar inte ha funkat
Det vore kul att få läsa ditt experiment, kan det vara möjligt?
Jag läste din novell Ekens syster, bara för att försöka få en bild av vad och hur du skriver. Jag gillade den. Slutet känns dock lite, ja, som om du inte riktigt haft klart för dig hur det ska sluta. Jag funderade över hur jag skulle vilja att det slutade. Får man skriva sådant? Jag kan mejla om du vill ha synpunkten. 🙂
Tackar, och visst får du maila om synpunkter. Även om slutet var precis så som jag tänkte mig, ond bråd död och smärta 😉
mailadress: elin.holmerin [at]gmail.com