Jag är ett fan av facklitteratur, speciellt sådan om språk (förstås). En bok som jag tycker att alla skrivande människor bör införskaffa är ”Svenska Skrivregler”. Den är oumbärlig när man sitter och petar i texter. Det är framför allt en uppslagsbok, men om man är riktigt nördig kan man läsa den från pärm till pärm.

Eftersom jag är svensklärare kanske man lätt tror att jag är en sån där nitisk person som suckar och stönar över varje litet stav- eller skrivfel, men jag är faktiskt väldigt tolerant. Jag är också rätt slarvig själv och måste läsa igenom alla texter tusen gånger innan jag har hittat alla små missar (och ändå lyckas det alltid slinka igenom någon). Det roligaste brukar vara när mina elever påpekar stavfel eller slarvfel i papper som jag har delat ut. Ofta blir det ett utmärkt tillfälle att ta upp lite grammatik eller stavning.

Tillbaka till icke-sträckläsningsböcker. Jag har redan nämnt boken av Eva Halldinger, så den lämnar vi därhän. En annan av mina favoriter är Svenska språket under sjuhundra år. Jag har sällan lärt mig så mycket om språk eller om svenskan som när jag läste språkhistoria. Att jämföra språk är askul, se bara på worm – orm, write – rita, wolf – ulv. Nog fattar man vad som har hänt i svenskan? (Bye, bye, w!)

Jag lärde mig också den viktiga läxan att språk inte är konstant och därför har förmågan att vara tolerant och liberal när det gäller språk. För vem kan säga när språket var mest korrekt? Var det under Gustaf Vasas tid? Under 1950-talet? Kanske igår?

Och vem kan egentligen säga vad som är ”svenska”? Idag är 90% av svenska språket låneord och 10% är arveord. Nittio procent! Vem kan då komma och säga att vi ska använda ”händelse” istället för ”event”? Vem kan säga att folkstyre är bättre än demokrati? Utveckla språket, säger jag. Låt språket tjäna vår tid. Svenskan kommer inte att dö ut i första taget (eller så är den redan död).