Skräck i jul

Nu när övertagandet av Epok förlag i princip är klart, vill jag passa på att tipsa alla skräckälskare om den helt nya novellsamlingen av Susanne Samuelsson: Kattmänniska.

Ur recension av Farbror Atlas: ”Det är en fräsch och annorlunda samling berättelser långt ifrån traditionell rysarlitteratur – där monstren jagar tafatta flickor i skogen som ofta får agera rekvisita. Här är det kvinnorna som har sista ordet. Vilket visserligen inte alltid är till deras fördel.”

Parasitus av Christian Johansson

Den tar de svagaste först.
Den höll honom fast med enkelhet, lekte med honom och han kunde se den nu trots att han blundade. Den var innanför Hans ögonlock. Han skrek, men skriet fastnade när den trängde sig in i hans mun och ner i halsen.
Nåjdens ord ekade i hans huvud medan den fyllde honom:
”Nu ser du. Nu tillhör den dig.” 

Parasitus är verkligen så obehaglig att håren på armarna reser sig ibland och man vill egentligen inte läsa vidare för man vet att det kommer hända något riktigt hemskt. Det är så en riktigt skäckbok ska vara! Fridas Bokhylla

Skräckantologin Mörkerseende

Noveller på temat: Hemsökta hus. ”Pål Eggerts ”Gå till döden som till en älskare” är en av höjdarna och jag blev förvånad över vändningen historien tar en bit in. ”Jag låter mig röras” av Patrik Centerwall ger ett annorlunda perspektiv på traditionella spökhistorier.” Farbror Atlas

Se dig över axeln

Kattugglan har läst Stockholms undergång och har lite tips: ”VARNING! Viss känsla av obehag kan infinna sig vid läsning! Du kommer garanterat se dig över axeln en extra gång i Stockholms innerstad.”

Ur recensionen: ”Novellerna håller en hög klass, men givetvis finns det de som tilltalar mig mer än andra. Boel Bermanns båda noveller Råttorna och De vita är riktigt vassa och får mig supersugen att äntligen plocka ner Boels debutroman Den nya människan från bokhyllan där den legat allt för länge. De vita är nog den novell som lämnar mig mest berörd med sin sorgliga berättelse om att människorna förfryser inifrån och ut och blir allt kallare och kallare.”

Här kan du köpa ditt eget exemplar av Stockholms undergång:

Adlibris
Science Fiction-Bokhandeln
Bokus
Undrentides Webbutik

Att leva flera gånger

Ibland slår det mig vad icke-läsare missar. Läsare lever andras liv, ibland flera gånger om. Idag läste jag för fjärde gången Boel Bermanns novell De vita (som finns med i den kommande antologin Stockholms undergång) och för fjärde gången grät jag. Vi får ta del av deras erfarenheter och lärdomar, eller skräckexempel, och göra dessa till våra egna. Det är svårt i verkliga livet att genomleva alla dessa öden, om man gör det är det faktiskt inte ett liv jag skulle vilja ha. Att läsa en bok är ett säkert sätt att lära sig saker. Att kasta sig in i allehanda drama eller äventyr är det inte. Dock inte sagt att man ska leva sitt liv instängd på sin kammare. Balans är det ord jag lever efter.

Det är klart att det finns andra sätt att skaffa sig erfarenheter eller upplevelser: film, dataspel, historier. Men alla (som jag har träffat iaf) som någon gång har läst en bok och sedan sett filmen, vittnar om att den sällan lever upp till det litterära verket.

Jag hade gärna sett mina egna böcker som filmer, men det är mest för att se om regissören tolkar dem som jag gör. Det gör iaf inte alltid läsarna.

Snart mot Örebro

I morgon går Örebro bokmässa av stapeln. Jag kommer att vara där (som jag har skrivit om tidigare) och Helena Andersson kommer också att vara där för att signera sin bok Söner av Heimdall.

Det är något mycket speciellt med bokmässor. Alla är lite småglada hela tiden och strosar runt bland bokbord och ler. Man får prata med många intressanta människor och en del rätt ointressanta också, men det gör ingenting.

Hoppas att vi ses på mässan!

Eskapism

Såg ett inlägg om J.R.R Tolkien och en intervju som gjordes av BBS en gång i tiden. Så här såg bilden ut:

988839_685661841496734_179380248_n

Jag blev så där löjligt glad när jag läste detta. Det finns många fördomar mot fantasy och att det bara är sagor för vuxna. För mig är sagor något av det bästa som finns. Jag älskar att gräva ner mig i gamla folksagor, speciellt sådana som har legat i något mossigt arkiv och inte är så värst kända. Önskar att jag hade spelat in när mina mor- och farföräldrar berättade gamla skrönor och sagor. Det känns som om en jätteskatt har gått förlorad för alltid.

Och nog är det var mans eller kvinnas plikt att inte fastna i mediebruset, i rådande tankegångar utan kritiskt tänkande. Att förlora sig själv en stund i en bra historia gör att när man kommer tillbaka så ser man på världen med lite andra ögon. Det anser jag i alla fall. Hur ofta får man chansen att leva någon annans liv? Jo, varje gång man plockar upp en bok. Du kan lära dig saker som du aldrig hade haft chansen till annars.

I veckan tittade vi på detta avsnitt av StoryCorps på engelskalektionen. Det handlar bland annat om en mörkhyad pojke som går in på ett Whites-only bibliotek på 50-talet. Bibliotekarien ringer polisen. Majoriteten av eleverna i rummet förstod inte varför hon ringde polisen. Jag antog (dumt nog) att de hade förförståelsen för att förstå filmen, vilket de inte hade. Det ledde ju i sin tur till en bra diskussion. Hur ska dessa elever förstå hur det var att leva i amerikanska södern under t ex 40-60-talet? Jo, de kan läsa I know why the caged bird sings. De kan läsa Secret Lives of Bees. De kan läsa The Color Purple, eller någon annan bok som skildrar detta. De kan aldrig leva det. Genom eskapism kan de bredda sitt tänkande och sina värderingar. De kan frigöra sin hjärna från föreställningar som de inbillat sig, trott eller inte ens haft.

Jag säger inte att bara böcker som är ”sanna” eller ”verkliga”, åstadkommer detta. Nej, även Fantasy, skräck och Science Fiction breddar ditt sinne och sätter kugghjulen i rullning. Se bara på t ex Hungerspelen. Vilka superbra diskussioner man kan ha om t ex övervakningssamhället. Bröderna Lejonhjärta – diskussion om krigets verkliga förlorare och om döden.

Läs på, go’ vänner!

K

Jorå, jag är okej. Kanske bloggen är lite tyst, men jag jobbar på i just det tysta. Just nu har jag satt tänderna i Stockholms undergång och sätter ihop den till en första arbetsversion. Det är kul och spännande att läsa de omskrivna versionerna av novellerna. Ibland hade jag inte så mycket invändningar alls och ibland har det varit mer att kommentera. Riktigt bra noveller är det i alla fall och bjuder på både rysningar och nagelbitning. Det är ingen som gottar sig i äckel, som var populärt ett tag, vilket jag tycker är bra. Har inte så mycket till övers för äckel.

I juli stoltar novellantologin i ljuset och jag hoppas att dessa okända och kända författare upptäcks av många läsare. Läs mer om antologin här.

Läsförståelsen igen

Som svensklärare slås jag av, faktiskt dagligen, att läsning är så fruktansvärt lågprioriterat bland dagens unga. Det finns förstås undantag, som alltid, men jag tycker mig ändå se att det blir fler och fler som befinner sig i ”jag läser aldrig böcker”-facket.

Det hela gör mig lite nedstämd, då jag undrar hur t ex demokratin kommer att se ut framöver med en minskade del läsande befolkning. För jag tycker mig också kunna se att de ungdomar som läser lite eller inget, har mycket sämre kritisk förmåga än de som läser. Visst kan man lyssna på politikers svada, men om man inte är kritisk mot information, då köper man ju liksom vad som helst. Om och om igen har vi diskussioner och uppgifter kring källkritik, hur man beter sig på nätet, vilka risker det finns med sociala media osv. Och rent teoretiskt så vet eleverna den rätta vägen, vad man ska eller inte ska göra, men när de går ut från klassrummet är i princip det första de gör är att ta en anknäbbsbild på sig själv och lägger ut på instagram med texten ”Gilla om du tycker att jag är snygg.” eller något liknande.

Nu börjar jag svamla lite grann, känner jag, men detta är viktiga frågor för mig. Jag har själv ett ”nätliv”, och har fått lära mig den hårda vägen vad man inte bör skriva eller lägga ut. Känns tråkigt om hela den unga befolkningen idag också måste lära sig den hårda vägen.

Tillbaka till läsförståelse: Vad betyder det att läsa en bok? Varför är det så satans viktigt? Man kan ju läsa på facebook, man kan läsa bloggar eller Aftonbladet. Ja, det kan man. Men som med allt annat så kommer utveckling när man stöter på något svårt, inte när man alltid tar den lättaste vägen. Facebookuppdateringar, bloggar (iaf de som fjortonåringar vanligtvis läser) och Aftonbladet innehåller ingen utmaning. Ingen bredd och inget motstånd. Ska vi bli en samling ordfattiga glidare, allihop? (Eller majoriteten iaf)

Jag önskar det fanns något enkelt sätt att väcka lusten för läsning, men vi får nog fortsätta kämpa i motvind. Den vanligaste kommentaren jag får från elever är: ”Måste vi ha svenska i skolan? Jag kan ju redan svenska.” Då svarar jag: ”Vad bra, då kommer den här uppgiften att gå jättefort och lätt. Det är bara att sätta igång.” Och får oftast svaret: ”Men det är ju så svåååååååårt!” No shit Sherlock?

Förflyttning i tid och rum

”När novellerna sedan gör att jag måste googla, fanns han Dyrvall egentligen? Ja, då är det tecken på att det är en spännande samling! Patrik Centerwall förflyttar sig i både rum och tid i de här novellerna och han förmår på bara några korta sidor både överraska, oroa och roa mig.”

Så skriver bloggen Och dagarna går…, som har recenserat Patrik Centerwalls Skymningsång.

Boken finns som pappersbok och e-bok, och du kan köpa den här:

AdlibrisBokus/DitoElib, Bokia, SF-bokhandeln och många många fler ställen.

Skymningssång blir tal- och punktskriftsbok

Idag fick jag ett mail från Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, som önskade pdf-filer av Skymningssång för att kunna göra tal- och punktskriftsbok av den. Den kan sedan lånas via bibliotek för personer med läshandikapp. Det känns riktigt roligt att fler kommer att kunna ta del av Patrik Centerwalls skruvade världar.