Nu har jag bråkat färdigt med politikerna för den här gången. Snart tar jag nya tag, det vill säga när de hittar på nästa idiotiska arbetsuppgift till oss lärare.

I skrivande stund arbetar vi i min åtta med att skriva insändare. ”Våga uttrycka dig!” heter temat och det är ett tema om yttrandefrihet, jävlaranamma och förstås att ta ställning. Vi har förarbetat ”tyckandet” genom värderingsövningar, ja och nej-frågor, läsa insändare osv och nu är det dags för dem att tycka själva. Förvånande många gånger får jag då höra ”jag tycker ingenting” eller ”jag har inga åsikter”. Jag blir lika fascinerad varje gång, ungefär lika fascinerad som när jag hör någon uttrycka ”jag har ingen fantasi”.

Hur kan man inte ha några åsikter? Glider man bara runt i tillvaron helt okritiskt och vänder kappan efter vinden, eller hur går det till? Människor i min omgivning har starka åsikter (ej att förväxla med extrema åsikter – det har de inte). De uttrycker vad de tycker med starka argument och de är inte rädda för det. Andra är mer ”tycka på kammaren”-människor, men de tycker åtminstone. Värre är väl ändå att inte tycka något alls. Jag säger inte att man måste ta ställning i varenda samhällsfråga, och ibland kan jag också vela, men någonting.

Jag blir nästan lite rädd när jag stöter på dessa människor, för det kan ju faktiskt gå så långt att icke-tyckare blir ett hot mot demokratin. Om ingen kritisk röst höjs, varken för eller emot, vart är världen på väg då?