Jag gick en kurs för ett par veckor sedan som handlade om elever med hörselnedsättning. Den behandlade mest det pedagogiska kring barnen, men även lite anatomi och hur olika skador kan se ut. Mitt bland allt material fanns en liten folder om ljudkänslighet. Jag bläddrade och läste och insåg att det är ju jag.
Ljudkänslighet handlar inte om att man är känslig för höga ljud, inte enbart iaf. Utan det handlar om att man är överkänslig mot oväntade eller oönskade ljud. Man kan lyssna på musik högt i bilen, men krypa ihop till en darrande boll av att kranen står och rinner. Det är fysisk smärta det handlar om, inte att man blir lite småsur. Ljuden gör ont. Det ilar i pannbenet och i hörselgångarna.
Ljudkänslighet kan också komma och gå. Ibland är man mer känslig än annars. Det kan ha med stress, depression eller en skada att göra. En del ljudkänslighet kan inte läkarna förklara. Sådana som är utsatta för mycket ljud på jobbet är ofta ljudkänsliga när de kommer hem.
Det är alltid skönt att läsa om något som man har tänkt att man är rätt ensam om. Nu känns det i alla fall som om jag inte är larvig eller töntig som vill ha helt tyst hemma emellanåt, eller som springer och sänker ljudet på tv:n stup i kvarten.
undrentideforlag.com 
Det är intressant när man plötsligt inser något om sig själv som man kan tycka att man borde fattat långt tidigre. Jag insåg för ett par veckor sen att jag sannolikt är en hs-person, Highly Sensitive Person. Bl a fixar jag inte när det är mycket tumult, ljud och liv och rörelse, intrycken blir för många och jag blir antingen dödstrött på nolltid eller så går jag i baklås helt (det är väl därför jag har svårt för mässor… Eller varför inte en vardag med småbarn). Plötsliga ljud, starka dofter, kläder som inte sitter bra, sånt påverkar mig enormt mycket. Plötsligt känns det som att jag förstår en liten bit till av mig själv.
Jag trodde på allvar att jag bara var löjlig och överkänslig (alltså fånigt överkänslig). Men det finns ju faktiskt ett syndrom, eller vad man nu ska kalla det 🙂
Dofter är jag också känslig för och har varit ända sedan jag väntade vårt första barn. Jag blev så känslig att jag flyttade hem till mina föräldrar under flera månader för att jag inte tålde min mans doft, alltså hans naturliga lukt, inte ens när han var nyduschad.
Jag upplever något liknande med ljuden. Jag är väldigt ljudkänslig. Det värsta som finns är när någon slamrar med bestick eller tappar en kastrull. Det orsakar mig något som jag bara kan beskriva som fysisk smärta. Jag kan känna mig helt klubbad och behöva lägga mig ner. Det värsta är att mina föräldrar inte tror på att det är ett verkligt problem, mamma säger bara äsch och slamrar på. Jag gillar dock att sova med TVn på, det är liksom ett kontrollerat ljud som dränker suset i öronen och störningar från gatan.
Jag är också ljudkänslig! Min hjärna klarar inte av att koppla bort ljudintryck, så alla ljud går in som nya, även om det är en fläkt som snurrar dygnet runt, så är det som att min hjärna inte kan fatta det utan ”nyregistrerar” det hela tiden. Så är det med alla ljud… Det blir mycket avslappningsövningar och meditationer i mitt liv, för att jag inte ska gå upp i limningen. 😛