Jag gillar att skriva insändare, debattera och argumentera. Det har nog ni som läser den här bloggen redan räknat ut. Tyvärr är jag väldigt impulsiv och Internets snabbhet gör att jag kan slänga ur mig saker direkt ur hjärtat utan att hjärnan är med. Ibland får jag lite ont i magen, inte för att jag ångrar att jag uttalat mig (ångest tjänar ingenting till), utan för att jag önskar att jag hade formulerat mig annorlunda, lagt till saker eller tagit bort delar.

Häromdagen hamnade jag i en sådan situation och snart kanske jag gör det igen. Jag skickade alldeles nyss iväg en kommentar till en ledare och genast börjar jag fundera på vad jag egentligen skrev. Jag skrev ju ur hjärtat. Kanske någon plockar upp kniven och hugger mig rätt där – i hjärtat.

Ångest tjänar ingenting till skriver jag här ovan. Det har jag alltid försökt leva efter. Om jag gick och ältade saker som redan har hänt så skulle jag bara må värre. Det ska dock sägas att det f_n inte är lätt. Det är klart att jag ångrar saker ibland och då måste jag inbilla mig själv att det inte tjänar någonting till. Det kan ta dagar, månader och ibland år innan jag tror på mig själv. Och ibland ältar jag. Tjatar med mig själv, på mig själv. Det är jobbigt och jag vill inte vara den personen.

Men – som vatten på en gås. Jag måste leva efter det annars skulle jag aldrig orka med mig själv, orka med mitt jobb, orka med att träffa människor eller att slåss för saker jag tror på. Att spela offer är inte min grej och jag hoppas att den aldrig blir det.