Ibland slår den bara till utan att man är beredd. Jag är rätt stresstålig människa. Får jag ett par timmar vid datorn där jag kan svinga mitt svärd så att huvuden flyger så släpper de flesta spänningar, men så händer det ibland att det dyker upp någon liten skitsak och knyter ihop magen till en stenhård boll. Det är irriterande att jag inte kan förutse stressattackerna.

Igår råkade jag till exempel se en rubrik i lokaltidningen om den ankommande friskolan. Hundra elever har redan sökt till den. De har ingen lokal. Ingen rektor. Inga lärare. Men ändå har föräldrar tagit steget att söka till detta okända. Egentligen borde jag inte bry mig så mycket, men när jag såg rubriken knöt magen ihop sig till en liten boll av stress över att tvingas marknadsföra sitt jobb, att vara klämkäck, att tvingas fokusera på ”lull” istället för undervisning och att vara ständigt ”lockande” och ”lustfylld” (när egentligen våra goda resultat borde tala för sig själva).

I bollen fanns även rädslan att förlora elever som jag tycker väldigt mycket om och som ger väldigt mycket till klassen och skolan, att tvingas söndra klasser som blir för små, att tvingas bort från sitt jobb, att tvingas leva i en ständig ovisshet och att tappa det superviktiga treårsperspektivet som är grunden för lektionsupplägg, utvecklingssamtal, elevernas utveckling och kunskapsinhämtning.

Att jag skriver här är en form av självterapi. Jag behöver sätta ord på dessa orostankar för att i nästa stund fokusera på nuet. Vad framtiden har i sitt sköte vet ingen. Jag är inte speciellt orolig över att byta jobb. Förändring är läskig vid första ögonkastet, innan man kan se möjligheterna.