Just nu arbetar mina årskurs åttor med det skönlitterära skrivandets konst. De tycker att jag är jättejobbig. Speciellt när det handlar om gestaltning och bearbetning. De vill gärna skriva och vara klara. Det tycker inte jag. Och jag ger mig inte så lätt.

De har ett häfte med korta skrivuppgifter, bland annat miljö- och personbeskrivning, att skriva inledningar och skriva dialog osv. Till slut ska allt detta övande resultera i en novell mellan 10-15 dataskrivna sidor. Då kan man inte ge sig så lätt. Man måste öva, skriva om, bygga ut, lägga til, ta bort och allt som hör skrivande till.

”Det är så svårt.”

”Det är så jobbigt.”

Mitt första svar är: ”ja, det är det.” Varför ska saker vara lätta för? Räkmacka genom livet är liksom inte min stil. Vill man uppnå något så får man slita lite för det. Hur ska man annars utvecklas? Du kan bli bättre. Du kan skriva bättre. Du kan utvidga ditt ordförråd och du kan låta mognare, vuxnare, mer utbildad, trevligare etc.

Ge inte upp så lätt.