Recension av Fred så gyllene

Nu har det kommit upp en ny recension av Stefan Hagels bok Fred så gylleneFeuerzeug skriver bland annat så här:

”När jag väl kommer in i språket, som till en början kändes lite väl fantasymedeltida, och i världen, som först verkade allt för lugn och okomplicerad, så blir Fred så gyllene en underbar resa.

[…]

Kanske önskar jag ändå att det hade hänt mer. På de 570 sidorna hinner Hagel precis lägga upp ansatsen till något stort. Först i bokens slut, där vi förflyttas till en magisk älvvärld bland skogens rötter, känner jag att det verkligen blir fantastiskt. På vägen dit växlar vi mellan berättare och högt och lågt. Slutresultatet är riktigt bra, men vägen dit en aning svår.

När jag läser de sista sidorna vill jag inte alls att det ska ta slut. Jag vill inte alls vänta på nästa bok. Jag vill genast veta vad ödet har på lut för Tennara. Jag vill ha en egen grip och jag vill bo i ett träd.”

 

Att bli bättre

Just nu arbetar mina årskurs åttor med det skönlitterära skrivandets konst. De tycker att jag är jättejobbig. Speciellt när det handlar om gestaltning och bearbetning. De vill gärna skriva och vara klara. Det tycker inte jag. Och jag ger mig inte så lätt.

De har ett häfte med korta skrivuppgifter, bland annat miljö- och personbeskrivning, att skriva inledningar och skriva dialog osv. Till slut ska allt detta övande resultera i en novell mellan 10-15 dataskrivna sidor. Då kan man inte ge sig så lätt. Man måste öva, skriva om, bygga ut, lägga til, ta bort och allt som hör skrivande till.

”Det är så svårt.”

”Det är så jobbigt.”

Mitt första svar är: ”ja, det är det.” Varför ska saker vara lätta för? Räkmacka genom livet är liksom inte min stil. Vill man uppnå något så får man slita lite för det. Hur ska man annars utvecklas? Du kan bli bättre. Du kan skriva bättre. Du kan utvidga ditt ordförråd och du kan låta mognare, vuxnare, mer utbildad, trevligare etc.

Ge inte upp så lätt.