Det talas mycket och ”visa, inte berätta” eller ”show, not tell”. Det hela heter gestaltning på svenska och handlar om att inte berätta om saker utan att visa för läsaren som ”tvingas” dra sina egna slutsatser. Jag har skrivit lite kort om det tidigare i ett mer utförligt inlägg kring adjektiv och adverb.

Jag själv gillar att skriva suggestivt och gestaltande. Jag säger inte att jag alltid lyckas eller att jag är expert, men det kräver mer av mig som författare. Jag måste leva mig in, jag måste formulera mig noga för att variera texten, jag måste undvika att ta genvägar och jag måste ibland uppfinna nya metaforer eller liknelser. Det är det som lockar mig med skrivandet, förutom det själva förmedlandet av en underhållande histora förstås.

Dock ska det sägas att det finns texter där berättandet passar bättre än gestaltning, t ex sagor och vissa barnberättelser. Gestaltning kräver mer av läsaren. Det är mer abstrakt och läsaren måste vara mer aktiv i sitt läsande. Det kräver träning.

I skolan pratar vi om sökläsning och djupläsning. Det allra flesta trettonåringar fixar sökläsning på ett relativt effektivt sätt (hitta information och fakta ur en textmassa) medan djupläsning inte har tränats i lika stor grad, av naturliga orsaker eftersom man först måste träna avkodning, lässtrategier och just sökläsning innan man kan börja läsa mellan raderna.

Det är dock väldigt spännande att introducera djupläsningsträning i en ny klass, speciellt när man ser polletten trilla ner och en helt ny värld öppnar sig bakom texten. Det glimmar till lite i ungarnas ögon och de dyker ännu länge in. Då väcks verkligen min skrivlusta. Tänk vilken påverkan vi författare kan ha. 🙂