Varför de två odjuren?

Som ni ser föreställer framsidan på boken en man och en kvinna, eller hur är det egentligen? För titeln säger ju något annat.

De två odjuren är ett stycke ur uppenbarelseboken fast det finns egentligen ingen direkt koppling till det stycket förutom titeln. Istället är det flera låtar av Imperiet som har inspirerat boken, t ex Kriget med mig själv och Var e vargen?

Jag har funderat länge på ett stycke ur boken som skulle kunna illustrera varför jag har valt denna titel, men utan att avslöja för mycket om handlingen. Det blev detta:

Precis när Linn ställt ner soppskålen på sidobordet borta vid eldstaden, steg Gustav in igen, denna gång med en stor fjäder bakom huvudet. Strax klev han åt sidan och en kvinna framträdde. Fjädern tillhörde hennes hatt, och vajade lätt från sida till sida då hon skred över golvet. Medan hon ställde ifrån sig handväskan på matbordet, lämnade Gustav rummet, men Linn blev stående borta vid väggen. Kvinnan med fjäderhatten trollband henne. Hon påminde inte om något Linn hade sett förut. Runt halsen låg en rävboa och sov, den figursydda kappan var dekorerad med stora knappar och en broderad kant prydde ärmsluten. Med gapande mun såg Linn på medan kvinnan drog finger efter finger ur silkeshandskarna för att sedan lägga ifrån sig dyrgriparna bredvid handväskan. Ett slurpande väckte Linn ur sin dvala och hon vände blicken åt herrn. Han såg inte ens åt hattkvinnan. Ögonen var fästa på soppan och han tog sked efter sked. Då och då bröt han en bit av brödet, som han höll i vänsterhanden, och stoppade i munnen. Kvinnan harklade sig, men herrn var oberörd.

Det hela påminde Linn om en pjäs som hon och mor hade sett på torget i Ljungby. Det var en engångsföreställning för att borgmästaren fyllde år och Linn hade inte förstått så mycket av handlingen. En plattform av trä hade byggts mitt på torget och runt om samlades byfolket för att se teatergruppen från storstaden. Det var stämningen i rummet som påminde om pjäsen. Det var konstlat, onaturligt och avvaktande. Kvinnan harklade sig igen, och Linn tog ett steg fram för att påminna herrn om hans besök, men det behövdes inte.

”Jag vill inte ha dig här”, sade herr Svarthamn och såg upp på kvinnan. Hans ögon var kolsvarta och han höll blicken stadigt på damen framför honom.

”Åh, inte ska vi vara otrevliga mot varandra, mon chérie.” Hon log och plockade ur hattnålen. Hatten hamnade bredvid handskarna och hennes eldhår lyste upp hela rummet. Ögonen som hade varit halvt dolda under hattbrättet glimmade till av isblå kyla och hon tog ett par steg mot herrn.

Herr Svarthamn reste sig och slängde ner servetten bredvid tallriken.

”Gå.”

”Bien-aimée…” började kvinnan, men hon hejdade sig när herr Svarthamn kastade ett öga på Linn. Sakta vände damen på huvudet och blicken skar genom rummet.

”Jag ser att du har skaffat dig en leksak”, väste hon.

Kylan kröp in i Linn och hon rös. Fingrarna kändes som istappar och hon gnuggade dem lite mot kjolen för att väcka dem till liv igen.

”Linn är min hushållerska”, sade herrn. ”Inte för att det rör dig. Du och jag har inget med varandra att göra längre, Marjorie.”

Kvinnan, som han hade kallat Marjorie, släppte inte blicken från Linn och hon backade upp mot väggen. Tapetens sträva yta drog längst kläderna och förklädesknuten tryckte in i ryggen. Vid varje led i hennes kropp var en spik inslagen i väggen, till och med Jesus på korset ovanför sängen där hemma i torpet, satt lösare fast än hon. Rummet försvann och kvar blev bara kvinnan med det eldiga håret.

”Han tillhör mig”, sade Marjorie och ögonen gnistrade till. ”Bara så att du vet, putain.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s