Just nu läser jag en text som är så välkomponerad att jag blir glad av att bara läsa ett stycke. Språket flyter som rinnande vatten och ibland kommer jag på mig själv att njuta av formuleringarna och faktiskt inte riktigt ha fokus på vad som händer i berättelsen.

Hur man väljer ord och hur man sätter ihop dem är ett konst- och hantverk som är så förunderligt att det ibland är ogripbart hur det går till. Å ena sidan är det flesta människor i Sverige kapabla till att skriva. De kan sätta samman ord till meningar som har en innebörd. De kan beskriva, berätta och informera (som det så vackert heter i kursplanen i svenska).

Å andra sidan är steget från detta till att komponera älvar av underbart strömmande ord är väldigt långt. Så pass långt att jag dristar mig till att talang faktiskt spelar en liten roll här. Det är klart att träning ger färdighet, men inte för alla. Somliga skriver hela livet utan att det blir något mer än vardagliga berättelser. Jag säger inte att det ena är mer värt än det andra. För min farmor är hennes egen skrift om vår släkt det mest värdefulla hon både skrivit och läst, och troligen för mig också. Men det är ingen bestseller, eller ens ett konstverk.

Det jag vill uttrycka, egentligen, är glädjen i att läsa en fantastiskt bra komponerad text. That’s it. Glädje.