Jag är väldigt svag för luciatåg, speciellt luciatåget som skolans kör och musikklasser visar upp. Just i år blir det extra känslosamt då äldste sonen är med i tåget. Jag kan inte låta bli att fälla en tår då jag blir så rörd. Jag har alltid haft lätt till tårar, vid alla möjliga tillfällen. Ibland fattar jag inte ens varför jag gråter. Satt och kollade på ett avsnitt av ”Allt för Sverige” och tjurade som ett litet barn när amerikanskan läste brevet om sin släkt. När vi tittar på film i klassrummet brukar jag slänga ut en ”varning” att jag kommer att gråta, så att eleverna inte känner sig obekväma – det har hänt rätt många gånger att de frågar ”men hur är det Elin?”, gulliga som de är 🙂

Tillbaka till Luciatåget – jag ska försöka knäppa några fina bilder, men här kommer en från förra året. Det blir ju inte heller samma sak på bild. Mycket av stämningen går förlorad. Det brukar vara runt 200 elever på scen och de är så tajmade i kören att det nästan är läskigt och svårt att tro att det är 13-15-åringar som står där. Proffsigt!