Annika Bengtsson kommenterar Kajsa Ingemarssons blogginlägg och jag kan inte säga annat än att jag håller med. Hela marknadsföringscirkusen kring många ”stora” författare känns överarbetad. Det är matlagningsprogram och frågestunder i tv-soffan, föreläsningar och gigantiska reklamaffischer. Hur hittar man skrivron i allt det?
Det som jag ryggar lite inför är ”avtalsförhandlingar” och ”förlagskontakter”. Det finns många givande saker med det, men att skriva över rättigheterna för mitt eget verk till någon annan svider i själen. Jag är ett kontrollfreak, jag vet, men jag föredrar att veta allt som händer kring min skapelse. Jag var i Uppsala för några veckor sedan och lyssnade till författaren Anders Björkelid. Han berättade att han vid en kontakt med sitt förlag hade han fått veta att ett möte hade ägt rum och där hade det t ex bestämts att han skulle göra en illustration till varje kapitelinledning. Inte så att han hade något emot det, men jag ryser lite vid taken på att det ska sitta människor på ett möte (som jag inte är inbjuden till) och bestämma hur min bok ska se ut.
Det skulle vara häftigt med framgång, och det är klart att jag är avundsjuk på de författare som har marknadsföringsresurser som heter duga. Jag sticker inte under stolen med det. Bara att ha tio-tjugo tusen till marknadsföring skulle vara enormt. I vår kommer jag att satsa en hel del pengar på marknadsföring för förlaget och målet är att åtminstone få tillbaka pengarna. Så ser det ju ut för små förlag i mångt och mycket. Framgången kommer förhoppningsvis när man etablerat sig hyfsat.
Framgång kan ju också mätas på olika stickor. Om jag når mitt första mål, dvs att gå plus-minus-noll, så anser jag att jag har nått en viss framgång. Läckberg skulle säkert inte se det på samma sätt.
undrentideforlag.com 