Att undvika klyschor eller omfamna dem

En paneldiskussion som jag lyssnade på under Kontrast2012 handlade om att utveckla fantasygenren och vilka klyschor och stereotyper som genren dras med. Det hela ligger mig varmt om hjärtat då anledningen till att jag startade upp mitt eget förlag var att jag sökte efter udda fantasylitteratur som avviker från normen, men tyckte att det var svårt att hitta det på de stora förlagen.

Jag har kämpat hårt med att få ut mina egna böcker, men när jag skickade Eldfloder till de stora förlagen för fyra år sedan, fick jag en del svar om att boken var för svår att genreplacera och därmed marknadsföra, ett ”problem” som jag har märkt av själv – men som jag istället använder som en styrka. För vad är det för fel med att vara oplacerbar?

Hur som helst så finns det en hel del klyschor och fördomar som fantasygenren får tilldelat sig, oavsett hur sant det egentligen är. Det finns vissa klyschor som sticker i ögonen på en del (den svärdsvingande hjälten, de onda fienden, den vise mentorn/trollkarlen/gamle), men som faktiskt tilltalar andra. Jag är lite svag för krigarkvinnan, den muskulösa, blodtörstiga och skickliga kvinnan som plockar upp svärdet och drar ut i krig, typ Xena.

 Det finns mycket kritik mot krigarkvinnan, som oftast grundar sig på att hennes rustning är i det minsta laget, och jag instämmer i den kritiken, men det går ju att göra så mycket bättre. Det är ju trots allt lätt att klä på en kvinna en ordentlig fulltäckande rustning när hon ska slåss. Jag menar, kom igen, titta på dessa två bilder. Om man nu pratar sexappeal, vem är egentligen sexigast? Inte är det den nakna kvinnan som inte ser ut att frysa alls i snön i alla fall.

Ett förslag som togs upp under paneldiskussionen var att omfamna klyschorna och vrida till dem ett snäpp till så att det blir något nytt av dem. Samtidigt som de är igenkänningsbara, är de nyskapande, det tycker jag låter häftigt. Anna Blixt har i Fredens pris vridit till konceptet mörkt-ljus i korrelation till ont-gott. Gränserna suddas ut och det så välbekanta mörkret är inte ondskan personifierad, inte heller är ljuset godheten. Jag skulle gärna läsa fler berättelser där gränserna är utsuddade och saker är inte vad man tror eller förväntar sig att de ska vara.