Kärt återseende, eller?

Det är en bra underlig känsla när man plockar fram ett gammalt manus och börjar läsa igenom det igen, så som jag gör med Eldfloder just nu. Jag får återse personerna som jag en gång gav liv, samtidigt som det är rätt svårt att gräva i den gamla berättelsen, då jag faktiskt hade lämnat den bakom mig. När jag skrev Eldfloder var jag inte riktigt samma person som jag är idag. Fortfarande heter jag Elin och fortfarande är jag gift, mamma, lärare och allt det där, men när Martin och Emelie Svarthamn tog form var jag väldigt fascinerad av tragik, blod, sorg, samt smärtsamma och upprivande känslostormar.

Jag var också lite besatt av att berättelserna jag skrev inte skulle sluta lyckligt (utan att ge för stor spoiler). Berättelsen är den mörkaste jag någonsin skrivit och det är tungt att kliva in i den världen igen. Martin/Atrasomes är en fascinerande varelse som jag har märkt att man antingen hatar eller älskar, eller kanske inte ”älskar”, men åtminstone finner mycket intressant. Allt han gör är ju rättfärdigat i hans eget huvud och trots att det är så fel, så förstår man den skruvade logiken. Jag skrev boken lite som ett psykologiskt experiment, alltså ett försök att skapa en trovärdig ”ond” karaktär, inte genomelak utan en som bara verkar efter egna normer.

Jag ser fram emot att den hittar nya läsare genom e-boksformatet.

Anna Blixt, författare till Fredens pris och den kommande Rämnfödd, beskriver våndan och nöjet med att plocka upp ett gammalt manus här.

Att undvika klyschor eller omfamna dem

En paneldiskussion som jag lyssnade på under Kontrast2012 handlade om att utveckla fantasygenren och vilka klyschor och stereotyper som genren dras med. Det hela ligger mig varmt om hjärtat då anledningen till att jag startade upp mitt eget förlag var att jag sökte efter udda fantasylitteratur som avviker från normen, men tyckte att det var svårt att hitta det på de stora förlagen.

Jag har kämpat hårt med att få ut mina egna böcker, men när jag skickade Eldfloder till de stora förlagen för fyra år sedan, fick jag en del svar om att boken var för svår att genreplacera och därmed marknadsföra, ett ”problem” som jag har märkt av själv – men som jag istället använder som en styrka. För vad är det för fel med att vara oplacerbar?

Hur som helst så finns det en hel del klyschor och fördomar som fantasygenren får tilldelat sig, oavsett hur sant det egentligen är. Det finns vissa klyschor som sticker i ögonen på en del (den svärdsvingande hjälten, de onda fienden, den vise mentorn/trollkarlen/gamle), men som faktiskt tilltalar andra. Jag är lite svag för krigarkvinnan, den muskulösa, blodtörstiga och skickliga kvinnan som plockar upp svärdet och drar ut i krig, typ Xena.

 Det finns mycket kritik mot krigarkvinnan, som oftast grundar sig på att hennes rustning är i det minsta laget, och jag instämmer i den kritiken, men det går ju att göra så mycket bättre. Det är ju trots allt lätt att klä på en kvinna en ordentlig fulltäckande rustning när hon ska slåss. Jag menar, kom igen, titta på dessa två bilder. Om man nu pratar sexappeal, vem är egentligen sexigast? Inte är det den nakna kvinnan som inte ser ut att frysa alls i snön i alla fall.

Ett förslag som togs upp under paneldiskussionen var att omfamna klyschorna och vrida till dem ett snäpp till så att det blir något nytt av dem. Samtidigt som de är igenkänningsbara, är de nyskapande, det tycker jag låter häftigt. Anna Blixt har i Fredens pris vridit till konceptet mörkt-ljus i korrelation till ont-gott. Gränserna suddas ut och det så välbekanta mörkret är inte ondskan personifierad, inte heller är ljuset godheten. Jag skulle gärna läsa fler berättelser där gränserna är utsuddade och saker är inte vad man tror eller förväntar sig att de ska vara.