Jag tog chansen att läsa Eva Halldingers bok: Komma rätt, komma fel, och komma till punkt (byggd på Lynne Truss: Eats, shoots and leaves) igen eftersom jag är en sådan språknörd. Ett av kapitlen heter ”Tomhetens filosofi” och handlar om ordmellanrum.

Jag skrev om tempo i ett tidigare inlägg och i kapitlet så tar Halldinger upp sätt att höja spänningen med hjälp av skiljetecken. Ordmellanrum är också ett skiljetecken. Och då räknas även indrag i början av meningar som en markör. För att separera de olika skiljetecknens olika ”styrka”, visar hon denna stigande skala:

Hon stack kniven i honom utan att tveka en sekund.

Hon stack kniven i honom, utan att tveka en sekund.

Hon stack kniven i honom – utan att tveka en sekund.

Hon stack kniven i honom. Utan att tveka en sekund.

Hon stack kniven i honom.
Utan att tveka en sekund.

Sånt här nörderi tycker jag är väldigt intressant och jag satt faktiskt och lekte lite med en av mina gamla noveller i morse. Ändrade en hel del interpunktion för att driva upp tempot och spänningen. Allt behöver inte skrivas om helt för att förändras. Glöm inte skiljetecknen go’ vänner. De finns där för att hjälpa till.