Adjektivsjukan

Det börjar ofta som ett anspråkslöst försök att beskriva något. Kanske är det ett rum eller en person som skribenten vill att läsaren ska få en tydlig bild av. Han trevar sig fram. En … lång man, med brunt skägg och rödranding slips. Mörkt hår, bruna ögon, långa fingrar, smala ben, smala armar, spinkig och pratar med en raspig röst. Och sedan rullar det bara på. Texten översållas med adjektiv och adverb i hopp om att göra bilderna så klara som möjligt.

Kanske har skribenten till och med fått lära sig i skolan att det finns något som heter adjektiv och adverb, och dessa ordklasser används för att beskriva något. Kanske har han till och med fått träna på miljö- och personbeskrivningar på svensklektionerna där svenskläraren har sagt att han ska se bilden framför sig och beskriva den så tydligt som möjligt. Är himlen blå? Är gräset grönt? Är träden höga?

Det skribenten glömmer i detta läge är att svenskämnet och svensklektionerna inte är konstruerade för att skola nästa generation författare. Målet med modersmål är inte att bli deckarkungar eller poeter. Det är att utveckla språket som sådant och det finns en liten kulle man måste över innan man kan ta till sig författarhantverket. Man måste förstå grunderna i språket, de kommuntikativa egenskaperna, vad som sägs (skrivs) och vad som förstås av det skrivna. När vi svensklärare tjatar om adverb och adjektiv är beskrivande så gör vi inte det för att författare ska använda mer av dem, utan för att eleverna ska förstå att när de berättar om sin nya tröja som de har köpt så underlättar det för den som vill köpa en likadan att de berättar att den är röd och ullig och långärmad.

Om de däremot vill skriva en spännande text om en mördare så spelar det mindre roll om tröjan mördaren har på sig är röd och ullig och långärmad, om det inte har betydelse för handlingen. Om polisen fångar honom för att de såg hans röda tröja på långt håll, kan det vara en poäng att nämna hans klädsel, annars inte.

Jag anser att allt i en berättelse ska vara befogat. Jag vet att jag gör samma fel själv och måste gå igenom mina texter om och om igen för att stryka alla dessa onödiga adverb och adjektiv. I går gick jag igenom min novell Ekens syster och strök bort en hel del. Bland annat så hade vi den här meningen:

Marken öppnade sig och flera långa tjocka rötter sköt ut och upp i skyn.

”flera långa tjocka”, hm… De sköt upp i skyn, så att de är långa behöver jag inte tala om. ”Rötter” är i plural, alltså behöver jag inte tala om att de var flera. ”Tjocka”, tja kanske om det är viktigt. Är det det? Jo, det är det, eftersom de senare lyfter upp vuxna män och sliter dem i stycken. Meningen kan alltså bli:

Marken öppnade sig och tjocka rötter sköt ut och upp i skyn.

Jag har egentligen inte tagit bort någon information alls ur meningen, ändå har jag gjort den bättre. Enkelt, eller hur? Fast nu när jag tittar på den ska jag nog ta bort ett ”och” också.

2 thoughts on “Adjektivsjukan

  1. Ibland kan jag tänka att när jag skriver en text första gången, innan alla redigeringar, så gör det inte så mycket om det blir lite många adjektiv ibland, ifall det är något jag ska beskriva och har svårt att välja vad som är viktigast. När jag redigerar kan jag helt enkelt ta bort alla utom det som passade bäst.

    Annars lider jag väldigt mycket av tankestreckssjukan. DEN får jag jobba hårt med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s