Bra saker

Lärarjobbet är slitsamt, som i alla fall en del förstår, och emellanåt undrar jag (och säker många andra lärare) om det är värt detta slit. Under de tio år som jag har arbetat som lärare har jag sett kollegor knäckas för att aldrig mer bli sig själva igen. Duktiga och engagerade lärare har försvunnit från yrket för alltid.

Men det finns ju de små glädjeämnena som gör slitet värt. Några exempel:

Vårt skolbibliotek är under uppbyggnad (skolan startade förra året) och eleverna tycker att det finns alldeles för lite att välja på, vilket är helt sant. Vad gör då dessa elever? Jo, de rensar sina bokhyllor hemma från utlästa böcker och skänker till skolan för att deras kompisar ska kunna få läsa.

När elever själva kommer till insikt om sin egen förmåga, både ”uppåt och neråt”. När polletten trillar ner och ögonen lyser upp i ett ”Nu fattar jag!” eller när de inser att ett högt betyg inte är mer värt än att faktiskt kunna saker ordentligt på sin nivå.

När man får en spontan kram av en annars butter femtonåring för att ”Du såg så trött ut.”

När vi skrattar så att vi gråter tillsammans.

När man får ett enda ord i ett mail från en förälder: ”TACK!”

När betygen är satta.

Annonser

Ett litet skolinlägg

I stormarna kring skolan far vi lärare omkring som vantar och väntar på nästa ”reform”. För medicinen som ska fixa skolan tycks alla ha och vilja ge – alla utom kommunerna som håller i pengarna.

Som lärare har jag givetvis många idéer och tankar kring hur kunskapsutvecklingen och måluppfyllelsen ska kunna höjas, men kort sagt är jag trött på att tala för döva öron. I de tio år jag har jobbat som lärare har jag varit aktiv i skoldebatten – jag verkligen försökt att förändra. Speciellt på kommunal nivå eftersom det var i den kommunala skolan jag arbetade och det var de politikerna som mer direkt styrde över vår skolvardag. För Björklund till trots så påverkar han inte vårt arbete så värst mycket. För de byråkrater, tjänstemän och kommunpolitiker som sitter och försöker tillämpa nya dokumentationsregler, krav på ditten eller till och med på datten, de gör oftast helt galet fel – i brist på kunskap och ovilja att sätta sig in i skolvardagen.

När man har stått på barrikaden så länge som jag, oftast rätt ensam också, är det tungt att kasta in handduken. Faktum är dock att jag insåg att jag är maktlös och vill jag bli nöjd med min tillvaro måste jag lämna den kommunala skolan. Vilket jag också gjorde.

Jag är nu anställd av ett företag, en friskolekoncern. Säga vad man vill om friskolor men det är satans skönt att befinna sig i en organisation som har löst de problem som jag irriterade mig på i kommunen. Det är klart att det finns brister, och kanske är jag ännu för rosenögd för att se dessa, men en sån enkel sak som arbetstiden är inte längre en källa för stress. Inte heller ansvars- eller arbetsbeskrivningsbiten.

En hel hög med tydliga riktlinjer gör mitt jobb så mycket enklare. En sådan är t ex att kommunikation med elevens vårdnadshavare sker på arbetstid och att vi inte får lämna ut våra privata nummer, och givetvis att vårdnadshavarna är tydligt informerade om att det är så det funkar = mindre stress. En annan är att gemensamma beslut följs – av alla. Följer man inte besluten är man på fel arbetsplats. Det ses inte med blida ögon. Det kan tyckas för hårt hållet, men faktum är att organisationen funkar så mycket bättre om alla drar åt samma håll. Inom kommunen fanns det för många motvalsmänniskor, speciellt när det gällde nya pedagogiska grepp eller IT-saker. ”Jag tänker minsann inte använda den nya lärplattformen.” ”Jag tänker minsann inte läsa mina mail varje dag.” ”Jag har gjort så här i tjugo år och det tänker jag fortsätta med.” osv osv. Det blir väldigt svårjobbat för resten.

Som en liten avrundning kan jag säga att mitt jobb fortfarande är ett lärarjobb, men allt som hör det till – men det flyter mycket jämnare.

Läsförståelsen igen

Som svensklärare slås jag av, faktiskt dagligen, att läsning är så fruktansvärt lågprioriterat bland dagens unga. Det finns förstås undantag, som alltid, men jag tycker mig ändå se att det blir fler och fler som befinner sig i ”jag läser aldrig böcker”-facket.

Det hela gör mig lite nedstämd, då jag undrar hur t ex demokratin kommer att se ut framöver med en minskade del läsande befolkning. För jag tycker mig också kunna se att de ungdomar som läser lite eller inget, har mycket sämre kritisk förmåga än de som läser. Visst kan man lyssna på politikers svada, men om man inte är kritisk mot information, då köper man ju liksom vad som helst. Om och om igen har vi diskussioner och uppgifter kring källkritik, hur man beter sig på nätet, vilka risker det finns med sociala media osv. Och rent teoretiskt så vet eleverna den rätta vägen, vad man ska eller inte ska göra, men när de går ut från klassrummet är i princip det första de gör är att ta en anknäbbsbild på sig själv och lägger ut på instagram med texten ”Gilla om du tycker att jag är snygg.” eller något liknande.

Nu börjar jag svamla lite grann, känner jag, men detta är viktiga frågor för mig. Jag har själv ett ”nätliv”, och har fått lära mig den hårda vägen vad man inte bör skriva eller lägga ut. Känns tråkigt om hela den unga befolkningen idag också måste lära sig den hårda vägen.

Tillbaka till läsförståelse: Vad betyder det att läsa en bok? Varför är det så satans viktigt? Man kan ju läsa på facebook, man kan läsa bloggar eller Aftonbladet. Ja, det kan man. Men som med allt annat så kommer utveckling när man stöter på något svårt, inte när man alltid tar den lättaste vägen. Facebookuppdateringar, bloggar (iaf de som fjortonåringar vanligtvis läser) och Aftonbladet innehåller ingen utmaning. Ingen bredd och inget motstånd. Ska vi bli en samling ordfattiga glidare, allihop? (Eller majoriteten iaf)

Jag önskar det fanns något enkelt sätt att väcka lusten för läsning, men vi får nog fortsätta kämpa i motvind. Den vanligaste kommentaren jag får från elever är: ”Måste vi ha svenska i skolan? Jag kan ju redan svenska.” Då svarar jag: ”Vad bra, då kommer den här uppgiften att gå jättefort och lätt. Det är bara att sätta igång.” Och får oftast svaret: ”Men det är ju så svåååååååårt!” No shit Sherlock?

Första riktiga veckan

Så den första ”riktiga” veckan i skolan avklarad, alltså en vecka enligt ordinarie schema och utan några lovdagar. Det märks direkt av hemma när lärarjobbet sätter fart på allvar. Tröttheten tar över och jag har inte ägnat så värst mycket tid till förlagsarbete denna vecka. Nu vet ju jag att tröttheten inte är bestående. Redan idag har jag satt mig ner med förlagsarbete och njuter av att gräva ner mig i texter igen.

Det är alltid tufft att ställa om hjärnan efter semester, och i år hade jag j semester även vid jul. Alltså inte ferie som de flesta lärare har. Efter arbetsplatsbytet har jag semestertjänst, vilket faktiskt känns väldigt bra eftersom gränsen mellan jobb och ledighet blir mycket tydligare. Såg flera statusuppdateringar på facebook av gamla kollegor som satt med rättningsjobb, betygssättning, omdömesskrivning eller annat. Usch, säger jag bara. Det värsta är att kommunen förutsätter att folk jobbar på sina lediga dagar, annars går inte ekonomin i hop. Alltså om de var tvungna att betala för faktisk arbetad tid. Skrämmande.

Nåja, nu ska jag läsa och åter läsa. Det blir både avslappnande och kul! 

Rapport från sci-fimässan

I helgen gick sci-fimässan av stapeln i Stockholm. Jag var på plats med böcker och smycken tillsammans med ett gäng andra författare som förlaget delade monter med. Det är alltid lika kul att vara på mässan. Varje gång jag ser någon utklädd blir jag glad i själen och tänker att det finns sånt orubbligt intresse för fantastik, hos gammal och ung och det är heller inget som man behöver skämmas för. För på mässan är alla stolta! Ansikten skiner upp, en del nästan studsar omkring av glädje och nyfikenhet.

I år var även min yngsta son, åtta år, med på mässan för första gången. Först visste han inte riktigt vad han skulle förvänta sig, då han gick och köpte sitt lego, sen ville han åka hem. Men när det började komma mer och mer folk, och förstås fler och fler utklädda så sken han upp och for runt bara för att se alla varelser och figurer som vandrade runt där. När han stötte på killen i den enorma Space Marinedräkten slog han armarna om den och gav den en stor kram. Mys 🙂

Bilder lägger jag upp i morgon. Just nu sitter jag med ipaden på rummet på elevhemmet där jag bor denna vecka tillsammans med 80 stycken femtonåringar. Skolresa till kursgården för att eleverna ska jobba med bild, slöjd och hemkunskap. Paddan vill inte riktigt prata med dropbox 😦 En bild kommer här iaf. Utställarna i vår monter, David Asplund, Jag, Hanna Nilsson, Lisa Rodebrand, Anna Vintersvärd och Helena Trotzenfeldt:

20131203-223830.jpg

Tillbaka från julen

I kvällningen körde jag in på vår uppfart igen efter att ha varit på julmarknad i två dagar i Sägnernas hus i Sandhem/Mullsjö norr om Jönköping. Julstämningen var på topp och jag fick med mig lite julklappar hem. Även andra fick med sig

julklappar hem då de köpte våra böcker.

Sägnernas hus är verkligen häftigt. Man får känslan av att åka tillbaka i tiden när man kliver in. Dock inte så jäkla lätt att stå mitt emot ett stort godisstånd hela helgen 🙂

2013-11-24 10.26.22

2013-11-23 10.36.29Natten tillbringade jag på Hotell Mullsjö. Ett fräscht och mysigt hotell mitt ute i skogen. Prisvärt också. Den klar häftigaste inredningen var den här:

2013-11-24 09.09.14

Spännande gäster på Swecon 2014

Bland alla andra spännande gäster, t ex Cory Doctorow, Chris Wooding och Steven Savile som kommer att dyka upp på nästa års Swecon, Steampunkfestivalen i Gävle, är jag, Elin Holmerin. Skrolla ner en bit så hittar ni mig. Det känns häftigt och rätt stort. Jag ser fram emot att få sitta med på några paneler och prata med intressant folk, som alltid finns i överflöd på Swecon 🙂

För något år sedan lovade jag mig själv att jag skulle sy en sekelskiftesdräkt. Jag kom tyvärr inte så värst långt, men nu har jag ju ytterligare en anledning att faktiskt sy klart den där kjolen. Så mycket kvar på den är det inte. Inga ursäkter, egentligen.

 

Vad pysslar jag med egentligen?

Den senaste veckan har jag varit väldigt seg och trött. Kanske arbeta 19 dagar i sträck inte är det allra bästa. Den här helgen har jag sovit en väldig massa och inte gjort så mycket annat, förutom städa lite. Nu känner jag att energin är på väg tillbaka och jag ska sätta mig med lite manusläsning.

Dels är det några manus som kom in i somras, men som jag inte har hunnit titta igenom, dels är det en noggrann genomläsning av Stockholms undergång som väntar. Det är skönt att krypa upp i sängen med ipad:en eller en hög papper och bara läsa. Jag läser inte så värst mycket böcker nu för tiden, då det alltid finns en hög manus som väntar på läsning, men än så länge saknar jag inte boken som form så mycket. Ett par e-böcker läste jag i somras och det gick ju jättebra, faktiskt bättre än att läsa pappersböcker, då jag tycker att de ofta blir otympliga, speciellt tjocka sådan.

Nåja, rubriken syftar iaf på var jag pysslar med just nu när det gäller förlagsdelen, och det har jag ju svarat på ovan. Bokföring blir det också, det kommer man ju aldrig undan. 🙂

Pakethus

I dag var en rätt störd dag. Bilen skulle in på lagning, något elfel för lamporna lyser inte som de ska. Jag promenerar alltså till jobbet, vilket tar ungefär 30 minuter. Ingen fara än så länge.

Vid lunch ringer postkillen och säger att han har nio 20-kilospaket att leverera hem till mig och frågar om jag är hemma, vilket jag förstås inte är. Jag kan inte heller ta mig hem inom rimlig tid. Vi bestämmer istället att jag kan komma innan fem och hämta upp de stora tunga paketen vid omlastningscentralen. Det är ju lugnt, tänker jag, för då har jag hämtat ut min lagade opel-combi där det finns hur mycket plats som helst för paket.

Ett par timmar senare ringer bilverkstan. Nej, de har inte hittat felet ännu. Kan de få behålla bilen tills imorgon? Åh… vad gör jag nu? En liten panikkänsla kryper upp i kroppen. Den snälla kvinnan på bilfirman säger att jag kan få låna en bil och lugnet tar över kroppen igen tills jag inser att lånebilen troligen är någon liten golf eller nåt.

Nåväl, efter jobbet knallar jag de 30 minutrarna till bilfirman och får nyckeln till lånebilen, som förstås är en mindre variant av en vanlig bil. Houdini, tänker jag och sätter mig i bilen. Några minuter ägnar jag åt att försöka hitta kopplingen, som förstås inte finns för det är ju en automatväxlad bil. En sån har jag aldrig kört. Någonsin. Jag har inte ens sett någon annan köra en. Det står massa bokstäver vid växelspaken och den går inte att rubba trots att bilen är igång. En kvart senare lyckas jag i alla fall få ur växeln ur parkeringsläge och in i körläge. Efter något litet mirakel är jag faktiskt på omlastningscentralen och jag och den rara postkillen stuvar in nio jättepaket i denna minibil. Jag lyckas till och med ta mig till ICA Maxi för att hämta ytterligare ett bokpaket, och köpa glass till pannkakorna. Pärsen genomlevd. Tur att jag har en tonårig son som kan hämta lillebror från fritids, annars skulle det nog ha blivit för stressigt.

Resten av denna kväll har jag ägnat åt att packa upp, stuva om och packa ner böcker. Det är dock kul, så det gör mig ingenting. Katterna har ”hjälpt” mig. Det är roligt med kartonger och det är roligt med snören. Nu har vi plastsnören över hela huset. Och paket. Det ser lite ut som om vi håller på att flytta.

2013-10-09 22.25.08 2013-10-09 19.31.22 2013-10-09 19.32.41 2013-10-09 22.24.56