Ofta skiner skribentens sinnesstämning igenom texten, men aldrig har jag hittat ett så tydligt exempel på det som den här recensionen av Bilar 2.

Jag såg filmen idag och jag tycker inte heller att det är en bra film, men recensenten är så okoncentrerad att den angriper helt fel saker. För det första är det en barnfilm, så att säga att man ska vara barn för att uppskatta den är ju urlöjligt.

För det andra heter filmen ”Bilar”, den handlar om bilar. Det skulle man faktiskt kunna gissa sig till bara genom att läsa titeln, och ändå känner sig recensenten tvungen att påpeka att det är mycket bilar i filmen. Eh, ok…

För det tredje så tas genusperspektivet upp. Visst, det kan man kritisera, för är det något som stora filmbolag kan göra något åt så är det att lägga lite kraft på att inte falla in i gamla könsroller, men i det här fallet så är kritiken så uppenbart slapphänt att det blir blah. Bilar – penis. Så nu har jag gjort något för jämställdheten.

Nej, hela recensionen skriker: ”Jag vill inte skriva den här recensionen!!!” (Och samtidigt, ok, jag gör väl det dårå, eftersom jag måste betala bilskatten.) Dåligt, DN, dåligt. Ingen kvalité, överhuvudtaget.