Varje år gör vi svensklärare på vår skola ett antal läs- och skrivtest med våra sjuor och åttor, ibland även niorna. Varje år ser resultaten överlag illa ut, och lite sämre blir det också för varje år. Testerna är utformade av psykologiförbundet och innefattar läsförståelse, ordförståelse, läshastighet och stavning. Man kan ha vilka åsikter man vill om testerna som sådana, men jag tror faktiskt att resultaten skulle se lika illa ut vilka tester man än använde. Det är ju bara att titta på ett test som t ex PISA för att se likheter mellan försämrade resultat hos svenska ungdomar, både i läsförståelse och matematik.

Då kommer jag tillbaka till det där igen – läsvana. Jag har svårt att tänka mig att det är någon sorts dyslexiemidemi som sprider sig i Sverige. Dyslexi är verkligt och jag vill absolut inte förringa de som lider av det, men att den allmänna läsförmågan (läshastighet och förståelse) skulle ha hela sin förklaring i att majoriteten av alla ungar (mest pojkar) helt plötsligt lider av läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi, det köper inte jag.

Jag vet hur svårt det är att få mina grabbar att läsa. Jag har lagt ner många tusenlappar på att hitta böcker som passar, som är roliga och som lockar till vidare läsning. Det är klart att alla föräldrar inte har de tusenlapparna, men att skaffa ett lånekort på närmsta bibliotek är faktiskt gratis. Där kan man dessutom få tips av proffs, man kan provläsa böckerna, ta en lugn stund och bara bläddra, titta och lukta. Jag minns att en av de bästa stunderna med att gå på stan med morsan när jag var liten, var att ta den där svängen in på bibblan. Vi var inte på stan så ofta eftersom vi bodde på landet och hade en bra bit att åka, men aldrig att vi lämnade stan bakom oss utan att ta den där turen bland barn- och ungdomsböckerna. Undrar hur många av dagens föräldrar som gör det?