Fantasyboken ”Tvåhjärtat” har fått en lärarhandledning där gymnasister, folkhögskoledeltagare och komvuxstuderande kan arbeta med läsning, analys, skrivövningar – och dessutom en hel del om järnåldern, makt, normer, jämställdhet och drömmar.
Den har ordlistor och facit, och den skola som är intresserad av att köpa in en klassuppsättning (minst 15 st) kan beställa för inköpspris (120 kr, ordinarie pris ca 180 kr) direkt från förlaget.
Skolor runt om i Sverige är i slutskedet av det Nationella prov- (Ämnesprov)-maraton som våren är. Idag läste jag ytterligare en artikel som kritiserar upplägg och tidsåtgång för dessa prov. I stort håller jag med. De tar mycket fokus från ordinarie undervisning och visar i slutändan det som läraren redan visste. Dock tycker jag att ämnesproven är ganska bra. I alla fall i svenska och engelska. Gränsen för E är något låg, men eleverna får visa de förmågor som är viktiga i ämnet, dvs prata, lyssna, diskutera, analysera, läsa och skriva. Dock testas inte alla förmågor.
Men det är få debattartiklar som jag har läst som tar upp korrelationen mellan slutbetyg och provbetyg. Många skolor kritiseras för att dessa två inte alltid stämmer överens. Kritiken kan komma från elever, föräldrar, rektorer, politiker, tjänstemän inom kommunen och till och med skolinspektionen. De instanser som är över ”föräldrar”, borde rimligtvis känna till att slutbetyg och provbetyg inte sätts på samma grunder. Ändå kan det komma frågor från förvaltningschefer varför t ex provbetyget är högre eller lägre än slutbetyget.
Va?! kanske ni tänker nu, hur kan skolverket tillverka prov som inte utgår från samma bedömningsmall som för betygen? Ja, det undrar mången lärare ute på orterna.
Så här funkar det:
Betyg
ALLA kunskapskrav måste vara uppfyllda för att få betyget E, C eller A. För att få betyget D ska merparten av kunskapskraven på C vara uppfyllda, för B gäller samma men självklart utifrån A-nivån.
Provbetyg
Engelska: Antal poäng delat med fyra = ett betyg. En elev kan få F på ett delprov, men ändå skrapa ihop tillräckliga poäng för ett godkänt provbetyg. Har haft elever som har lämnat in blankt delprov men ändå fått provbetyget C.
Svenska: Läsa av i tabell som fastställts av skolverket där det poängteras att provbetygen INTE sätts på samma grunder som betyget = ett betyg.
Tabellen kan se ut t ex så här: F+C+D= D (strider mot grunderna för betyg, dvs alla kunskapskrav på E-nivån är INTE uppfyllda). E+C+B=C (strider mot grunderna för betyg, dvs alla kunskapskrav på C-nivån är INTE uppfyllda)
Alltså – betyget som en elev får på ämnesprovet går INTE överhuvudtaget att jämföra med det slutbetyg som eleven får i ämnet.
Lärarjobbet är slitsamt, som i alla fall en del förstår, och emellanåt undrar jag (och säker många andra lärare) om det är värt detta slit. Under de tio år som jag har arbetat som lärare har jag sett kollegor knäckas för att aldrig mer bli sig själva igen. Duktiga och engagerade lärare har försvunnit från yrket för alltid.
Men det finns ju de små glädjeämnena som gör slitet värt. Några exempel:
Vårt skolbibliotek är under uppbyggnad (skolan startade förra året) och eleverna tycker att det finns alldeles för lite att välja på, vilket är helt sant. Vad gör då dessa elever? Jo, de rensar sina bokhyllor hemma från utlästa böcker och skänker till skolan för att deras kompisar ska kunna få läsa.
När elever själva kommer till insikt om sin egen förmåga, både ”uppåt och neråt”. När polletten trillar ner och ögonen lyser upp i ett ”Nu fattar jag!” eller när de inser att ett högt betyg inte är mer värt än att faktiskt kunna saker ordentligt på sin nivå.
När man får en spontan kram av en annars butter femtonåring för att ”Du såg så trött ut.”
När vi skrattar så att vi gråter tillsammans.
När man får ett enda ord i ett mail från en förälder: ”TACK!”
När betygen är satta.
I stormarna kring skolan far vi lärare omkring som vantar och väntar på nästa ”reform”. För medicinen som ska fixa skolan tycks alla ha och vilja ge – alla utom kommunerna som håller i pengarna.
Som lärare har jag givetvis många idéer och tankar kring hur kunskapsutvecklingen och måluppfyllelsen ska kunna höjas, men kort sagt är jag trött på att tala för döva öron. I de tio år jag har jobbat som lärare har jag varit aktiv i skoldebatten – jag verkligen försökt att förändra. Speciellt på kommunal nivå eftersom det var i den kommunala skolan jag arbetade och det var de politikerna som mer direkt styrde över vår skolvardag. För Björklund till trots så påverkar han inte vårt arbete så värst mycket. För de byråkrater, tjänstemän och kommunpolitiker som sitter och försöker tillämpa nya dokumentationsregler, krav på ditten eller till och med på datten, de gör oftast helt galet fel – i brist på kunskap och ovilja att sätta sig in i skolvardagen.
När man har stått på barrikaden så länge som jag, oftast rätt ensam också, är det tungt att kasta in handduken. Faktum är dock att jag insåg att jag är maktlös och vill jag bli nöjd med min tillvaro måste jag lämna den kommunala skolan. Vilket jag också gjorde.
Jag är nu anställd av ett företag, en friskolekoncern. Säga vad man vill om friskolor men det är satans skönt att befinna sig i en organisation som har löst de problem som jag irriterade mig på i kommunen. Det är klart att det finns brister, och kanske är jag ännu för rosenögd för att se dessa, men en sån enkel sak som arbetstiden är inte längre en källa för stress. Inte heller ansvars- eller arbetsbeskrivningsbiten.
En hel hög med tydliga riktlinjer gör mitt jobb så mycket enklare. En sådan är t ex att kommunikation med elevens vårdnadshavare sker på arbetstid och att vi inte får lämna ut våra privata nummer, och givetvis att vårdnadshavarna är tydligt informerade om att det är så det funkar = mindre stress. En annan är att gemensamma beslut följs – av alla. Följer man inte besluten är man på fel arbetsplats. Det ses inte med blida ögon. Det kan tyckas för hårt hållet, men faktum är att organisationen funkar så mycket bättre om alla drar åt samma håll. Inom kommunen fanns det för många motvalsmänniskor, speciellt när det gällde nya pedagogiska grepp eller IT-saker. ”Jag tänker minsann inte använda den nya lärplattformen.” ”Jag tänker minsann inte läsa mina mail varje dag.” ”Jag har gjort så här i tjugo år och det tänker jag fortsätta med.” osv osv. Det blir väldigt svårjobbat för resten.
Som en liten avrundning kan jag säga att mitt jobb fortfarande är ett lärarjobb, men allt som hör det till – men det flyter mycket jämnare.
Som svensklärare slås jag av, faktiskt dagligen, att läsning är så fruktansvärt lågprioriterat bland dagens unga. Det finns förstås undantag, som alltid, men jag tycker mig ändå se att det blir fler och fler som befinner sig i ”jag läser aldrig böcker”-facket.
Det hela gör mig lite nedstämd, då jag undrar hur t ex demokratin kommer att se ut framöver med en minskade del läsande befolkning. För jag tycker mig också kunna se att de ungdomar som läser lite eller inget, har mycket sämre kritisk förmåga än de som läser. Visst kan man lyssna på politikers svada, men om man inte är kritisk mot information, då köper man ju liksom vad som helst. Om och om igen har vi diskussioner och uppgifter kring källkritik, hur man beter sig på nätet, vilka risker det finns med sociala media osv. Och rent teoretiskt så vet eleverna den rätta vägen, vad man ska eller inte ska göra, men när de går ut från klassrummet är i princip det första de gör är att ta en anknäbbsbild på sig själv och lägger ut på instagram med texten ”Gilla om du tycker att jag är snygg.” eller något liknande.
Nu börjar jag svamla lite grann, känner jag, men detta är viktiga frågor för mig. Jag har själv ett ”nätliv”, och har fått lära mig den hårda vägen vad man inte bör skriva eller lägga ut. Känns tråkigt om hela den unga befolkningen idag också måste lära sig den hårda vägen.
Tillbaka till läsförståelse: Vad betyder det att läsa en bok? Varför är det så satans viktigt? Man kan ju läsa på facebook, man kan läsa bloggar eller Aftonbladet. Ja, det kan man. Men som med allt annat så kommer utveckling när man stöter på något svårt, inte när man alltid tar den lättaste vägen. Facebookuppdateringar, bloggar (iaf de som fjortonåringar vanligtvis läser) och Aftonbladet innehåller ingen utmaning. Ingen bredd och inget motstånd. Ska vi bli en samling ordfattiga glidare, allihop? (Eller majoriteten iaf)
Jag önskar det fanns något enkelt sätt att väcka lusten för läsning, men vi får nog fortsätta kämpa i motvind. Den vanligaste kommentaren jag får från elever är: ”Måste vi ha svenska i skolan? Jag kan ju redan svenska.” Då svarar jag: ”Vad bra, då kommer den här uppgiften att gå jättefort och lätt. Det är bara att sätta igång.” Och får oftast svaret: ”Men det är ju så svåååååååårt!” No shit Sherlock?
Så den första ”riktiga” veckan i skolan avklarad, alltså en vecka enligt ordinarie schema och utan några lovdagar. Det märks direkt av hemma när lärarjobbet sätter fart på allvar. Tröttheten tar över och jag har inte ägnat så värst mycket tid till förlagsarbete denna vecka. Nu vet ju jag att tröttheten inte är bestående. Redan idag har jag satt mig ner med förlagsarbete och njuter av att gräva ner mig i texter igen.
Det är alltid tufft att ställa om hjärnan efter semester, och i år hade jag j semester även vid jul. Alltså inte ferie som de flesta lärare har. Efter arbetsplatsbytet har jag semestertjänst, vilket faktiskt känns väldigt bra eftersom gränsen mellan jobb och ledighet blir mycket tydligare. Såg flera statusuppdateringar på facebook av gamla kollegor som satt med rättningsjobb, betygssättning, omdömesskrivning eller annat. Usch, säger jag bara. Det värsta är att kommunen förutsätter att folk jobbar på sina lediga dagar, annars går inte ekonomin i hop. Alltså om de var tvungna att betala för faktisk arbetad tid. Skrämmande.
Nåja, nu ska jag läsa och åter läsa. Det blir både avslappnande och kul!
I helgen gick sci-fimässan av stapeln i Stockholm. Jag var på plats med böcker och smycken tillsammans med ett gäng andra författare som förlaget delade monter med. Det är alltid lika kul att vara på mässan. Varje gång jag ser någon utklädd blir jag glad i själen och tänker att det finns sånt orubbligt intresse för fantastik, hos gammal och ung och det är heller inget som man behöver skämmas för. För på mässan är alla stolta! Ansikten skiner upp, en del nästan studsar omkring av glädje och nyfikenhet.
I år var även min yngsta son, åtta år, med på mässan för första gången. Först visste han inte riktigt vad han skulle förvänta sig, då han gick och köpte sitt lego, sen ville han åka hem. Men när det började komma mer och mer folk, och förstås fler och fler utklädda så sken han upp och for runt bara för att se alla varelser och figurer som vandrade runt där. När han stötte på killen i den enorma Space Marinedräkten slog han armarna om den och gav den en stor kram. Mys 🙂
Bilder lägger jag upp i morgon. Just nu sitter jag med ipaden på rummet på elevhemmet där jag bor denna vecka tillsammans med 80 stycken femtonåringar. Skolresa till kursgården för att eleverna ska jobba med bild, slöjd och hemkunskap. Paddan vill inte riktigt prata med dropbox 😦 En bild kommer här iaf. Utställarna i vår monter, David Asplund, Jag, Hanna Nilsson, Lisa Rodebrand, Anna Vintersvärd och Helena Trotzenfeldt:
När jag berättar för folk att jag har ett företag/förlag, frågar de flesta: Hur hinner du? Ja, det undrar ibland jag med.
I helgen ska jag i alla fall göra två jobb, ett betalt uppdrag – sättning av en barnbok och sedan ska jag fortsätta pilla med omslaget till Söner av Heimdall av Helena Andersson. För mig är det ungefär som att sätta mig och titta på en film, eller kanske sticka eller måla sovrummet. När jag sitter vid datorn och fnular med sånt är, blir jag avslappnad och kopplar bort allt annat. Jag kan fokusera på en sak och bara den. Ibland blir det stressigt och för mycket, men oftast har jag ganska gott om tid, så det är långt ifrån den stress som kan vara i lärarjobbet.
Tiden finns där. Man måste inte titta Idol eller Let’s dance. Man måste inte dammsuga flera gånger i veckan. Man måste inte laga gourmetmat varje helg. Jag kopplar av. 🙂
… allt möjligt faktiskt. I måndags började jag ju som sagt nya jobbet och det är mycket att sätta sig in i. Kul och energigivande samtidigt som hjärnan och kroppen blir asatrött. Jag kör ju på min (och pappas) gamla devis att ”det ordnar sig”. För saker och ting har ju en förmåga att göra det.
Det får mig att reflektera över vissa saker inom skolan. Svensk skola är ju väldigt omdebatterad och kritiserad, i bland med all rätt – eller oftast med all rätt. För skolan har blivit utsatt av reformexperiment som ingenting annat, och vi snälla lärare som vill vara alla till lags har gjort som vi har blivit tillsagda. Vilket förstås inte har gynnat någon, förutom kanske kommunen som har dragit ner elevpengen med åtskilliga tusenlappar med mantrat ”elevminskning”, förstår dock inte varför elevminskningen skulle göra att varje enskild elev helt plötsligt får tiotusen mindre i elevpeng, men, men … Detta har jag redan tjatat om tillräckligt. En sista poäng som dock är värd att upprepas: kommunens spariver och fulspel drabbar ALLA kommunens elever – inte bara kommunens egna skolor eller bara friskolorna. ALLA.
Det som känns skönt med nya jobbet är att det finns ett tänk. Det finns ett koncept som är genomtänkt och beprövat. Man kan som utomstående tycka vad man vill om konceptet, men det är iaf inte ”det får du lösa själv”. Det finns alltid någon att fråga. Det finns alltid någon med hyggliga svar. Kanske inte på min egen skola, men inom koncernen. Det finns stöd. Inget av detta har jag tidigare upplevt i någon större grad. Det är rätt fantastiskt.
Sedan ska man inte gå och tro att lärarjobbet är som en dans på rosor bara man jobbar på en viss skola. Lärarjobbet är tufft. Riktigt tufft. Men nätet runt omkring kan göra att man orkar. Kollegorna och chefen kan göra att man inte kraschar. Jag ser med positivt sinne på det kommande året. Det är mycket värt.
Nu i kväll har jag landat hemma efter tre intensiva dagar i Stockholm. Första två dagarna var introduktionsutbildning för oss nyanställda inom koncernen och idag var det utbildning i Google Apps, som vi kommer att använda på skolan tillsammans med eleverna. Dagarna har varit intressanta och intensiva. Det är mycket att ta in, men jag känner mig ändå än så länge hyggligt lugn. Är visserligen filbunke för det mesta, men ett nytt jobb kan ju sätta nerverna ur spel.
Nu ska jag sätta fart och svara på lite mail och jobba lite förlagsgrejer innan jag sussar. Det har inte blivit något förlagsjobb under sedan i måndags, men jag vet precis vad jag ska prioritera just nu. Främst är det sättningen av Skymningssång och Flammor av vrede som kommer ut nu i höst. Sedan har jag lite omslagsjobb och läsning att göra.
undrentideforlag.com 