Fantasyboken ”Tvåhjärtat” har fått en lärarhandledning där gymnasister, folkhögskoledeltagare och komvuxstuderande kan arbeta med läsning, analys, skrivövningar – och dessutom en hel del om järnåldern, makt, normer, jämställdhet och drömmar.
Den har ordlistor och facit, och den skola som är intresserad av att köpa in en klassuppsättning (minst 15 st) kan beställa för inköpspris (120 kr, ordinarie pris ca 180 kr) direkt från förlaget.
Under den senaste månaden har det varit lite hektiskt med boksläpp, releasefest och resor, men det har samtidigt varit väldigt roligt och fantastiskt. Under denna månad har jag fått uppleva att en av Undrentides böcker tar sig upp på första plats för försäljningslistan av skräckböcker hos Adlibris.
Jag har klättrat i berg och sett otroliga utsikter.
Jag har bokat mässor, kontaktat press och bloggare, skickat iväg tryck för nya planscher och roll-ups, skickat böcker och åter böcker hit och dit, jag har badat och solat en himla massa också faktiskt. Nu står en ny termin för dörren och trots att jag har jobbat två dagar på skolan redan så känns det som om lärarjobbet tar fart på allvar i morgon. Under detta läsår har vi betydligt fler elever än föregående läsår, så det blir intressant att se hur vi får ihop det. Det löser sig, som farsan säger.
Skolor runt om i Sverige är i slutskedet av det Nationella prov- (Ämnesprov)-maraton som våren är. Idag läste jag ytterligare en artikel som kritiserar upplägg och tidsåtgång för dessa prov. I stort håller jag med. De tar mycket fokus från ordinarie undervisning och visar i slutändan det som läraren redan visste. Dock tycker jag att ämnesproven är ganska bra. I alla fall i svenska och engelska. Gränsen för E är något låg, men eleverna får visa de förmågor som är viktiga i ämnet, dvs prata, lyssna, diskutera, analysera, läsa och skriva. Dock testas inte alla förmågor.
Men det är få debattartiklar som jag har läst som tar upp korrelationen mellan slutbetyg och provbetyg. Många skolor kritiseras för att dessa två inte alltid stämmer överens. Kritiken kan komma från elever, föräldrar, rektorer, politiker, tjänstemän inom kommunen och till och med skolinspektionen. De instanser som är över ”föräldrar”, borde rimligtvis känna till att slutbetyg och provbetyg inte sätts på samma grunder. Ändå kan det komma frågor från förvaltningschefer varför t ex provbetyget är högre eller lägre än slutbetyget.
Va?! kanske ni tänker nu, hur kan skolverket tillverka prov som inte utgår från samma bedömningsmall som för betygen? Ja, det undrar mången lärare ute på orterna.
Så här funkar det:
Betyg
ALLA kunskapskrav måste vara uppfyllda för att få betyget E, C eller A. För att få betyget D ska merparten av kunskapskraven på C vara uppfyllda, för B gäller samma men självklart utifrån A-nivån.
Provbetyg
Engelska: Antal poäng delat med fyra = ett betyg. En elev kan få F på ett delprov, men ändå skrapa ihop tillräckliga poäng för ett godkänt provbetyg. Har haft elever som har lämnat in blankt delprov men ändå fått provbetyget C.
Svenska: Läsa av i tabell som fastställts av skolverket där det poängteras att provbetygen INTE sätts på samma grunder som betyget = ett betyg.
Tabellen kan se ut t ex så här: F+C+D= D (strider mot grunderna för betyg, dvs alla kunskapskrav på E-nivån är INTE uppfyllda). E+C+B=C (strider mot grunderna för betyg, dvs alla kunskapskrav på C-nivån är INTE uppfyllda)
Alltså – betyget som en elev får på ämnesprovet går INTE överhuvudtaget att jämföra med det slutbetyg som eleven får i ämnet.
Lärarjobbet är slitsamt, som i alla fall en del förstår, och emellanåt undrar jag (och säker många andra lärare) om det är värt detta slit. Under de tio år som jag har arbetat som lärare har jag sett kollegor knäckas för att aldrig mer bli sig själva igen. Duktiga och engagerade lärare har försvunnit från yrket för alltid.
Men det finns ju de små glädjeämnena som gör slitet värt. Några exempel:
Vårt skolbibliotek är under uppbyggnad (skolan startade förra året) och eleverna tycker att det finns alldeles för lite att välja på, vilket är helt sant. Vad gör då dessa elever? Jo, de rensar sina bokhyllor hemma från utlästa böcker och skänker till skolan för att deras kompisar ska kunna få läsa.
När elever själva kommer till insikt om sin egen förmåga, både ”uppåt och neråt”. När polletten trillar ner och ögonen lyser upp i ett ”Nu fattar jag!” eller när de inser att ett högt betyg inte är mer värt än att faktiskt kunna saker ordentligt på sin nivå.
När man får en spontan kram av en annars butter femtonåring för att ”Du såg så trött ut.”
När vi skrattar så att vi gråter tillsammans.
När man får ett enda ord i ett mail från en förälder: ”TACK!”
När betygen är satta.
Så den första ”riktiga” veckan i skolan avklarad, alltså en vecka enligt ordinarie schema och utan några lovdagar. Det märks direkt av hemma när lärarjobbet sätter fart på allvar. Tröttheten tar över och jag har inte ägnat så värst mycket tid till förlagsarbete denna vecka. Nu vet ju jag att tröttheten inte är bestående. Redan idag har jag satt mig ner med förlagsarbete och njuter av att gräva ner mig i texter igen.
Det är alltid tufft att ställa om hjärnan efter semester, och i år hade jag j semester även vid jul. Alltså inte ferie som de flesta lärare har. Efter arbetsplatsbytet har jag semestertjänst, vilket faktiskt känns väldigt bra eftersom gränsen mellan jobb och ledighet blir mycket tydligare. Såg flera statusuppdateringar på facebook av gamla kollegor som satt med rättningsjobb, betygssättning, omdömesskrivning eller annat. Usch, säger jag bara. Det värsta är att kommunen förutsätter att folk jobbar på sina lediga dagar, annars går inte ekonomin i hop. Alltså om de var tvungna att betala för faktisk arbetad tid. Skrämmande.
Nåja, nu ska jag läsa och åter läsa. Det blir både avslappnande och kul!
… allt möjligt faktiskt. I måndags började jag ju som sagt nya jobbet och det är mycket att sätta sig in i. Kul och energigivande samtidigt som hjärnan och kroppen blir asatrött. Jag kör ju på min (och pappas) gamla devis att ”det ordnar sig”. För saker och ting har ju en förmåga att göra det.
Det får mig att reflektera över vissa saker inom skolan. Svensk skola är ju väldigt omdebatterad och kritiserad, i bland med all rätt – eller oftast med all rätt. För skolan har blivit utsatt av reformexperiment som ingenting annat, och vi snälla lärare som vill vara alla till lags har gjort som vi har blivit tillsagda. Vilket förstås inte har gynnat någon, förutom kanske kommunen som har dragit ner elevpengen med åtskilliga tusenlappar med mantrat ”elevminskning”, förstår dock inte varför elevminskningen skulle göra att varje enskild elev helt plötsligt får tiotusen mindre i elevpeng, men, men … Detta har jag redan tjatat om tillräckligt. En sista poäng som dock är värd att upprepas: kommunens spariver och fulspel drabbar ALLA kommunens elever – inte bara kommunens egna skolor eller bara friskolorna. ALLA.
Det som känns skönt med nya jobbet är att det finns ett tänk. Det finns ett koncept som är genomtänkt och beprövat. Man kan som utomstående tycka vad man vill om konceptet, men det är iaf inte ”det får du lösa själv”. Det finns alltid någon att fråga. Det finns alltid någon med hyggliga svar. Kanske inte på min egen skola, men inom koncernen. Det finns stöd. Inget av detta har jag tidigare upplevt i någon större grad. Det är rätt fantastiskt.
Sedan ska man inte gå och tro att lärarjobbet är som en dans på rosor bara man jobbar på en viss skola. Lärarjobbet är tufft. Riktigt tufft. Men nätet runt omkring kan göra att man orkar. Kollegorna och chefen kan göra att man inte kraschar. Jag ser med positivt sinne på det kommande året. Det är mycket värt.
Nu i kväll har jag landat hemma efter tre intensiva dagar i Stockholm. Första två dagarna var introduktionsutbildning för oss nyanställda inom koncernen och idag var det utbildning i Google Apps, som vi kommer att använda på skolan tillsammans med eleverna. Dagarna har varit intressanta och intensiva. Det är mycket att ta in, men jag känner mig ändå än så länge hyggligt lugn. Är visserligen filbunke för det mesta, men ett nytt jobb kan ju sätta nerverna ur spel.
Nu ska jag sätta fart och svara på lite mail och jobba lite förlagsgrejer innan jag sussar. Det har inte blivit något förlagsjobb under sedan i måndags, men jag vet precis vad jag ska prioritera just nu. Främst är det sättningen av Skymningssång och Flammor av vrede som kommer ut nu i höst. Sedan har jag lite omslagsjobb och läsning att göra.
För första gången i mitt 37-åriga liv har jag sagt upp mig. Jag lämnar min nuvarande arbetsplats med både sorg i hjärtat som ny energi att sätta tänderna i något nytt. Hittills har jag gråtit typ tjugo gånger. Lika många gånger av lycka som av vemod.
Livet som lärare är tufft och det är tufft oavsett vilken skola man jobbar på, men de senaste åren (året) har inneburit för många käftsmällar, för mycket ilska, för mycket ångest, alldeles för mycket stress och lite för lite glädjeämnen. Jag måste gå vidare.
Förlaget rullar på som vanligt, inget att oroa sig för där. Och inom kort kommer jag att presentera våra nyaste förvärv. Riktigt kul och spännande!
Jo, man tar ett par dagar och ser till att vara helt ostörd. Inga barn hemma. Ingen telefon inkopplad. Ingen tv påslagen (eller lite påslagen ibland som bakgrundssurr).
Då får man grejer gjorda.
I början var jag lite övervädligad över allt jag hade att göra: rätta och bedöma alla nationella prov i två klasser (45×2 – alltså två prov per klass), läsa och bedöma åttornas uppsatser i svenska och engelska, rätta alla ströuppgifter som har kommit in från alla håll nu när deadline är passerad, skriva omdömen i svenska och engelska för tre klasser, rätta sjuornas berättelser och glosprov samt göra individuella planeringar för ett antal elever. Plus att jag förstås ville hinna med att läsa igenom en hög bokmanus, göra sättningen av Rämnfödd klar, börja läsa manuset på Flammor av vrede, och hinna ikapp med bokföringen och deklarationen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle börja med och i vilken ordning jag skulle ta mig an uppgifterna. Det började lite dåligt med lite pill här och lite pet där, men sedan fick jag ordning på hjärnan.
Nu när snart tre dagar har gått så inser jag att jag har bockat av en hel del i den där listan. Det är fortfarande en del kvar, men det är numera överskådligt och jag är på banan igen, både lärarbanan och förlagsbanan. Skönt!
… förrän nu.
Jag börjar närma mig 40-årsstrecket och kan nu se tillbaka på livet med en tidsrymd som mer tydligt visar förändringar. Jag har läst om skolan, om välfärdssamhället och om klyftan mellan fattiga och rika, om sjukförsäkringsreformen, och medan jag läser tänker jag att de styrande kan väl inte ha varit så korkade att de inte förutsåg att en del av det här skulle hända efter deras reformer?
Hur kan man till exempel driva igenom kommunaliseringen av skolan och friskolereformen utan att förstå att det leder till segregering, elittänk och nedvärdering av lärares profession? Det måste de ju ha vetat, eller hur? Och om de visste om det, så innebär det att hela grejen var planerad. Det var meningen att det skulle uppstå klyftor mellan skolor. Det var meningen att lärares profession skulle nedvärderas (detta vet vi ju faktiskt eftersom Göran Persson har erkänt det). Det var planen att det skulle uppstå ”svenska” elitskolor och att förortsbarnen inte skulle ha en chans. I min lilla kommun har vi tre friskolor med högstadium och tre kommunala högskolor. När jag pratar med en kollega som jobbar på en av friskolorna säger den att de har två elever med utländsk härkomst på hela skolan. TVÅ. Svenskarna flyr de invandrartäta bostadsorterna – och förstås skolorna. Olustigt.
När reformerna som skolan har genomlidigt under de senaste åren skrevs, så måste de har förutsett detta, men de höll det för sig själva. För inte kan man driva igenom reformer som leder till klyftor i samhället, kunskapsförlust och sämre för de som har det sämst? Jag börjar mer och mer tro att det är en konspiration. Att några tuppar och höns vill bana väg för sin egen avkomma, att de ska ”slippa” befatta sig med invandrare, sociala problem och åka på sin räkmacka genom livet.
undrentideforlag.com 