”Hur vet man att en bok är bra?” frågar en av mina elever mig när vi finkammar biblioteket på böcker att läsa.

”Jadu, det går inte att veta. Du måste läsa den först”, svarar jag förstås och en besviken min visar sig i elevens ansikte.

”Alla ser så tråkiga ut och de som ser häftiga ut är så tjocka”, suckar den.

Under tiden i biblioteket är det mycket fokus hos många elever på att hitta tunna böcker. De får inte vara för tjocka, inte för jobbiga. Jag förstår att det krävs en riktigt lässugen ungdom för att plocka upp de tjockare böckerna, men jag försöker ändå förklara att om boken är för tunn, kanske man inte hinner komma in i berättelsen; man hinner inte få någon känsla för boken  och därför inte heller tycker den är bra.

Min egen bok Eldfloder (269 sidor) är på tok för tjock anser dessa elever. Nej, den ska ligga runt hundra sidor. Vilken ungdomsbok gör det? Och de tunna lättlästa böckerna är ibland så avskalade och ”lätta” att de bara blir ytliga och tråkiga.

Jag funderar ett tag på detta efter lektionens slut. Kanske skulle jag ge ut några av mina länge noveller i bokform? De ligger på runt 30-40 A4-sidor, så det skulle bli böcker på runt 70-100 sidor, och då med rätt mycket luft runt texten så att de känns lättare att läsa, även om språket ibland är mer avancerat – inte jätteavancerat, ska jag tillägga, jag försöker skriva hyggligt lättläst och medryckande. Språket ska inte vara ett hinder för läsningen, men det många glömmer är att ett för lätt språk också kan vara ett hinder för läsupplevelsen.

Nåja, jag ska lansera De två odjuren först, sedan ska jag fundera på det här projektet.