Kategori: svenskämne

Att kommatera eller inte kommatera

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Slank in på en Facebookdiskussion om kommatering häromdagen och låt mig bara säga: Därom tvistar de lärde!

Jag själv hamnar någonstans i mitten, om man nu får det. Jag är för fri kommatering, men erfarenheten säger mig att många tolkar fri kommatering som ingen kommatering. Det blir ju inte heller bra.

Bisatskommatering känns dock förlegad. För den icke-insatte så innebär det att alla satser i en mening ska avgränsas med kommatecken. Ex: Han sa, att han skulle åka ner på stan, och handla, för att senare komma till festen. (typ) Jag tror att de flesta skulle föredra den meningen utan kommatecken.

Jag tipsa alla språkintresserade om boken Komma rätt, komma fel, komma till punkt av Lynne Truss, översatt av Eva Halldinger. Rolig och ögonöppnande.

Klistra puck och ta kropp på

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag är inte speciellt sportintresserad, men det är min man. När han är hemma och det är något stort sportevenemang på g så kan man ge sig sjutton på att tv:n är på. Då själva spelet inte intresserar mig, fokuserar jag ofta på annat under spelets gång, t ex kommentatorernas språkbruk (eftersom jag är intresserad av språk). Det är ibland bara konstigt, ibland målande och ibland väldigt underhållande.

Nu är det hockey-vm, som säkert många vet och här kommer ett litet axplock av vad jag hörde igår:

”klistra pucken” (känns opraktiskt)

”ta kropp på honom” (ta rygg på har jag hört, men inte denna variant)

”kvartmansspel” (vet inte alls vad detta betyder, men det kan ju mer bero på mig än något annat)

”signalvakt” (minns inte ens sammanhanget)

”kompis med pucken” (man’s best friend)

 

Fler siffror angående lärarens arbetstid

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Då jag har jullov så passade jag på att jobba lite idag. Har ju som sagt en hel del prov och inlämningsuppgifter att gå igenom. Jag tog tid.

Hittills:

1 grammatikprov på fyra A4-sidor  tog mig 4 minuter att rätta och räkna ihop poängen (basgrammatik, fill-the-gap-meningar samt översättningsmeningar, och med hjälp av ett facit vid sidan om). Multiplicera det med 29 (som är det antal elever jag har i den klassen). Då får vi 116 minuter (dvs ungefär 2 timmar). Hade jag haft 22 elever, så som jag hade när jag började arbeta som lärare, hade samma jobb tagit 88 minuter, alltså ungefär 1,5 timmar. Våra kommunpolitiker och SKL säger ”Klasstorleken spelar ingen roll”.

Idag har jag varje vecka 42 elever fler än för fem år sedan. ”Klasstorleken spelar ingen roll?” Jo, det gör den. Den påverkar i allra högsta grad lärarens arbetstid. Arbetstiden påverkar vilken kvalité vi kan upprätthålla på undervisningen, och de uppgifter eleverna får. Jag funderar på att korta ner mina prov för att hinna med att rätta dem. Är det rätt väg att gå?

Inlämningsuppgift – en filmanalys utifrån en mall. Det ska finnas med exempel och reflektioner kopplade till filmen, omvärlden och egna erfarenheter. Alla viktiga delar i svenskundervisningen och kräver noggrann bedömning, dels för att kunna ge feedback till eleverna så att de kan lyckas ännu bättre nästa gång, dels för att bedömningen självklart ska stämma överens med kunskapskraven. Eleverna skulle skriva 1-2 A4-sidor (dataskriven).

1 uppgift – läsning, bedömning och feedback – tar mig ungefär 10 minuter om jag är jäkligt effektiv och använder en färdig matris för bedömningen. Jag är också en snabb läsare. Multiplicera det med 27, som är antalet elever i den klassen. Det blir 270 minuter. Fyra och en halv timme. All tid jag har per vecka för det jag pratade om i mitt förra inlägg (planering, fortbildning, inläsningstid, rättning, bedömning, hitta material etc).

Och då har jag inte gått på toa.

4,5 timmar. 27 elevers inlämningsuppgifter. Jag har 111 elever till. För fem år sedan skulle samma jobb ha tagit tre och en halv timme, ganska mycket det också. Storleken på klasserna spelar tydligen ingen roll.

Kunskapsfattiga vuxna?

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag läste den här artikeln Surfplatta hot mot barns lärande i DN och tänkte direkt på mina tidigare inlägg om barns och ungdomars läsande, t ex När oron tar fart på allvar och Läsovana vs lässvårigheter och Jag önskar det fanns ett lätt svar.

I artikeln säger pratar professorerna Jonas Linderoth och Monica Rosén om att datorer, surfplattor, tv och mobiler tar upp mycket tid för barn och ungdomar, och att det som oroar inte är det som de möter i den digitala världen utan allt de väljer bort – allt de inte gör. Kreativiteten, läsandet och fantasin blir lidande då allt är serverat på ett silverfat av underhållning. Jag känner igen det väl, både utifrån mina barn och mig själv. Jag spelar också spel och ibland kommer jag på mig själv med att ha suttit hela förmiddagen framför datorn och inte fått något annat gjort. Varken läsande, städande eller annat som jag faktiskt skulle behöva göra. Det lustiga är att det finns en så enkel lösning mot problemet – begränsa tiden. Och ändå ser vi hur läsförståelsen rasar hos ungdomarna.

”Nyckeln till allt lärande är att förstå vad man läser.”

”Det är en klyscha, men att ha tråkigt är all kreativitets fader och moder.”

”Elektroniskt umgänge skiljer sig från umgänge i verkligheten.”

Det får mig att fundera över hur framtiden kommer att se ut, speciellt när kommunen lägger allt mindre pengar på skolan (min egen kommun ligger numera ungefär 6000 kr/elev/år under riksgenomsnittet, 10 000 kr/elev/år mindre än för fem år sedan – man kan säga att det motsvarar all litteratur och alla läromedel och material såsom byggmaterial på slöjden, idrottsredskap, bildmaterial osv som den eleven skulle ha fått i skolan under ett år, samt en hel del lärartimmar förstås). Om vi använder de senaste tio åren för att förutspå skulle jag säga, fler skilsmässor, fler elever som inte når målen, fler elever som går om årskurser, fler vuxna som har bristande kunskaper och bristande läsförmåga. MEN jag HOPPAS verkligen inte det! Vi måste vända båten!

Inte bara jag

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Det är inte bara jag som hävdar att läsförståelse och höga betyg hör i hop med lästräning. Johan Unenge skriver en krönika i Litteraturmagasinet om kopplingen träning – färdighet och jämför med idrotten.

Jag är på allvar orolig för läsandet bland ungdomar. När vi tar emot våra nya sjuor gör vi ett läs- och skrivtest uttaget av Psykologiförbundet. Testet i sig har säkert sina svagheter med det ger en god fingervisning för oss lärare vilka elever som behöver lite mer input när det gäller läsningen. Sedan jag började arbeta som lärare har resultaten sjunkit några procentenheter varje år. Detta år var nytt bottenrekord. I en klass hamnade endast 25% av eleverna över stanine 3. Mellan stanine 4 och 7 är normalspannet, där borde majoriteten av eleverna hamna. Nu låg alltså 75% under normalspannet. Bland sjuorna i genomsnitt låg 56% under normalspannet. Det är läskigt.

Vad kan då sägas vara normal läsfärdighet för en trettonåring? Jo, till exempel ska man hinna med att läsa textremsan på tv. Man ska kunna läsa en artikel ur en ungdomstidning. Man ska kunna läsa en skönlitterär bok anpassad till åldersgruppen. Man ska kunna läsa och förstå ett recept eller en enklare instruktion, till exempel till ett brädspel. Det är inte värre än så, men för att klara detta krävs träning och inget annat. Bara för att kan knäcker läskoden betyder det inte att man automatiskt förstår det man läser. Det handlar också om att ta sig an svårare och svårare texter, att utmana sig själv eller sitt barn. Vi kan inte ge upp nu.

Att skriva är en plåga

Publicerat den av undrentide4 kommentarer

För många människor är hantverket forma bokstäver på ett papper till ord och meningar som hänger ihop med varandra det värsta som finns. De hatar det. De tycker att det tar för lång tid, att det är svårt, att det är onödigt, att det är krångligt eller att det är slöseri med energi. För en inbiten skrivare är detta svårt att förstå och ibland visas väldigt lite tolerans mot att alla inte tycker det är kul att skriva.

Jag stöter ihop med skrivandets plåga varje dag på svensklektionerna. Nu lyder jag under den kursplan som säger att du måste kunna skriva olika sorters texter för att nå kunskapskraven i svenska, så då gäller det att verkligen plocka fram alla sorters knep jag har i rockärmen för att få skrivovilliga att formulera någonting. Ibland lyckas de att knäcka koden och faktiskt tycka att det är hyfsat kul, men ibland så ger de upp. Det är lite sorgligt att se, men man får ta nya tag en annan dag.

Poängen med kursplanen i svenska är inte att 100% av alla elever som lämnar skolan ska bli författare. Inte heller behöver de tycka att skrivande är kul, men de ska kunna uttrycka sig så pass bra så att missförstånd minimeras eller begripligheten blir så god som möjligt. Detta för att klara av ett liv som medborgare i Sverige, för att kunna söka jobb, för att kunna skriva e-mail till sina barns lärare, till myndigheter eller insändare till tidningar. Novellen eller berättande texter måste inte stå i centrum i svenskundervisningen, även om den många gånger gör det, kanske främst i de lägre stadierna. Kanske borde vi lägga fokus på andra sorters texter istället? Sådana texter som är mer troligt att en Svensson kommer i kontakt med under sitt vuxna liv. Vad säger ni? Är skolan fel ute när det ska ”berättas” så mycket i skrift?

Dessa fantastiska sagor

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

I min sjua arbetar vi med myter. Då främst nordiska och grekiska myter. Varje gång jag läser dessa berättelser så slås jag av hur mycket som är plockat från dem. Beskrivningen av Ragnarök är utan tvivel inspirationen till t ex slaget vid Minas Tirith i Sagan om konungens återkomst, men även andra stora fantasyslag. Idén om magi, om evig ungdom om svek, kärlek och det onda mot det goda. Ja, allt för sjutton.

Jag har i grunden lite svårt för just idén om gott och ont, men jag kan inte låta bli att le när jag läser just skildringen av Ragnarök. Där Loke ställer sig i täten av jättar och onda män, styr skeppet Nagelfar, byggt av döda mäns naglar (alltså, bara den idén. Jävlar, vad häftigt!). Oden i täten av gudaarmén, einhärjar och valkyrior. Det är starkt. Det starkaste av allt kanske är att det går åt helvete. De goda vinner inte. Inte de onda heller. Alla förgås, dödar varandra i en ohygglig strid. Världen blir åter ett kaotiskt mörker. Tanken om den återupplivade Balder som ljusets gud känns som en efterkonstruktion i kristendomens antågande. Det kanske inte är så, men det känns så. Att sluta i mörker skulle vara så mycket bättre.

Fortsatt kamp

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

För er som undrar hur det går med min kamp för bättre skola och bättre IT-utrustning i kommunen så kan jag meddela att jag har varit i kontakt med den högste av de högste. Nej, inte Gud och inte Reinfeldt heller, men kommunchefen har jag mailat med och nu har han sagt: ”Vi planerar att ha en ny ledning på plats den 1/11. Era problem kommer att lösas.”

Det låter väl guld, eller hur? Tyvärr lämnar han ingen tidsplan så när problemen är lösta får väl framtiden utvisa. Jag gjorde också klart för karlen att vissa av problemen endast kan lösas genom att utrustning byts ut och att det köps in fler datorer.

På tisdag träffar jag en annan höjdare, nämligen ordförande i bildningsnämnden. Tur att jag har döttrarna Holmerins elaka ögon att spänna i henne om hon trilskas 😉
(och nej, det är inget hot – bara ett skämt.)

Att välja en bok

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

”Hur vet man att en bok är bra?” frågar en av mina elever mig när vi finkammar biblioteket på böcker att läsa.

”Jadu, det går inte att veta. Du måste läsa den först”, svarar jag förstås och en besviken min visar sig i elevens ansikte.

”Alla ser så tråkiga ut och de som ser häftiga ut är så tjocka”, suckar den.

Under tiden i biblioteket är det mycket fokus hos många elever på att hitta tunna böcker. De får inte vara för tjocka, inte för jobbiga. Jag förstår att det krävs en riktigt lässugen ungdom för att plocka upp de tjockare böckerna, men jag försöker ändå förklara att om boken är för tunn, kanske man inte hinner komma in i berättelsen; man hinner inte få någon känsla för boken  och därför inte heller tycker den är bra.

Min egen bok Eldfloder (269 sidor) är på tok för tjock anser dessa elever. Nej, den ska ligga runt hundra sidor. Vilken ungdomsbok gör det? Och de tunna lättlästa böckerna är ibland så avskalade och ”lätta” att de bara blir ytliga och tråkiga.

Jag funderar ett tag på detta efter lektionens slut. Kanske skulle jag ge ut några av mina länge noveller i bokform? De ligger på runt 30-40 A4-sidor, så det skulle bli böcker på runt 70-100 sidor, och då med rätt mycket luft runt texten så att de känns lättare att läsa, även om språket ibland är mer avancerat – inte jätteavancerat, ska jag tillägga, jag försöker skriva hyggligt lättläst och medryckande. Språket ska inte vara ett hinder för läsningen, men det många glömmer är att ett för lätt språk också kan vara ett hinder för läsupplevelsen.

Nåja, jag ska lansera De två odjuren först, sedan ska jag fundera på det här projektet.

Nej, jag vart inte arg

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nu är det ju så att jag BLEV arg istället. Jag blev ledsen. Jag blev hyperaktiv. Jag vart inte glad, men jag BLEV glad.

Jag har inte vart på stan, men jag har varit på stan.
Lisa hade aldrig någonsin vart på Gotland, men hon hade VARIT på Gotland hur många gånger som helst.

Have I made my point?

”Vart” – urgh. Lär er använda ”vart” rätt. Vart ska du gå? Vart är bussen på väg? That’s it.