Minns inte om det var på denna blogg eller den förra som jag skrev inlägget ”Allt är lärarnas fel”, och nu orkar jag inte leta 🙂
Nåja… någon som hört sången ”allt är bögarnas fel” av Grotesco? Enligt vissa kommunpolitiker kan den strofen bytas ut mot ”allt är lärarnas fel” och då blir den inte ens satirisk eller ironisk längre. Sedan jag började som lärare för sju år sedan har det sparats varje år. Varje år har vi fått veta att vi har mindre pengar och därför måste göra större klasser. Delningstalet (vi får pengar per elevgrupp och inte per elev) har höjts från 22 till 29 under denna tid. Vid senaste omräkningen protesterade lärarkåren högljutt utan att någon av de ledande politker ens kommenterade med en enda rad.
Vad får vi då läsa i lokaltidningen nu, drygt ett halvår efter att den neddragningen: ”Satsningen på skolan fortsätter”. Fortsätter? Satsning? Eh … va? Vad säger den där karlen egentligen? Jo – det är lärarnas fel. Vi har tydligen lika mycket pengar som alla andra kommuner (sedan att i princip alla kommuner i hela Sverige gör neddragningar i skolan hör tydligen inte hit.) Jag hittar det inte nu, men jag har läst på flera olika ställen att det läggs betydligt mycket mindre på skolan idag än innan kommunaliseringen, men i den här artikeln i SvD hittar jag: Det är stora skillnader mellan de kommuner som satsar mest respektive minst på skolundervisningen. Skillnader i resursfördelningen beror alltså inte på elevers olika behov – utan på kommunernas prioriteringar. Det värsta i sammanhanget är att de kommuner som har de största behoven av satsningar i sina skolor, till exempel på grund av sociala problem, också är de kommuner som ofta har minst skattekraft och resurser.”
Pengafördelningen har alltså ingen koppling till den verklighet som råder i skolan. Det går inte att titta på andra kommuner och säga: ”jaja, men vi lägger ju lika mycket pengar som dem.” De kommunerna kanske inte har samma behov. Dessutom kanske de är bättre på att fördela pengarna över huvud taget.
Det är självklart att det måste tittas på hur resurserna används i skolan. Det är klart att det finns hål där pengar försvinner och de hålen bör täppas igen. Men gå för sjutton inte ut och säg att ni satsar på skolan. För det har ni inte gjort, inte på grundskolan i alla fall, inte i den här kommunen.
undrentideforlag.com 
Ibland saknar jag att undervisa, ibland inte… men jag minns när jag själv gick på mellanstadiet, redan då slogs vi ihop 15 + 15 från lågstadiet till en rekordstor mellanstadieklass på 30 elever. Det var 1990. På gymnasiet var vi 36 i klassen på T-linjen och det fanns inte ens stolar till alla eftersom kemi- och fysiksalarna med fasta lab-bänkar var byggda för max 32. Det var 1996. När jag sprang runt som springvikarie mellan 2001 och 2007 så träffade jag ofta på klasser i storleken 30+. Jag har därför lite svårt att känna att stora klasser kan vara ett nytt problem de senaste åren, men att det är ett problem råder det ingen tvivel om. Nu studerade och jobbade jag iofs mest under S-regeringens skolplaner, men satsningarna på den tiden verkade mest bestå i pedagogiska ombyggnader, måla klassrummen i olika glada färger och lägg upp konstiga scheman där eleverna skulle slussas runt mellan olika lärare och klassrum på ett sätt som påminde om ”hela havet stormar”, samtidigt som det drogs ner på matematik, gymnastik och innehåll i allmänhet. Känslan var ofta att man på skolorna investerade i sax och klister istället för i lärarresurser. Och så nya dyra datasalar, såklart, dit eleverna ofta gick iväg för att ”idka självstudier” = chatta och surfa.
Samtidigt läser man oftare och oftare om hur många barn som får diagnoser och därmed ska ha extra resurser i skolan. Kan det vara detta som till del äter upp de extra resurserna? På ”min tid” hade vi liksom en eller två på hela skolan som behövde särskild hjälp, men numer verkar det som att nästan varje klass har ett par specialelever som ska ha extra hjälp. Har barn blivit knasigare i sina små huvuden på 20 år, eller ställer vi kanske diagnoser i onödan och häller resurser på barn som kanske skulle klara sig lika bra eller bättre om de helt enkelt gick om en klass istället? Därtill finns det säkerligen en stadigt ökande kostnad för hemspråksundervisning och så dessa datasalar som knappt fanns för 20 år sedan. Det känns som att det är naturligt att skolan kräver med resurser när det blir mer hemspråks- och stödundervisning, fler diagnoser och ett större behov av teknik. Kanske satsar man mer (kanske till och med betydligt mycket mer), men pengarna kanske försvinner ner i nya hål som inte fanns förr?
En ”normal” klass idag ser snarare ut så här: två-tre dyslektiker, två med ADHD eller ADD, ett par outredda och läsförståelse som ligger på 1-3 för majoriteten (borde ligga på +4 för de flesta). Detta är inget konstigt. Av de sex sjuor som vi har idag är ovanstående genomsnittet. Jag är allvarligt bekymrad.
Dessutom är kostnaderna för skolan betydligt högre idag i och med datakostnader och den nya läroplanen – alla ska nå godkänt. När jag gick i skolan slutet på åttio, början på nittiotalet så var det många som gick ut med ettor eller streck. Ingen brydde sig nämnvärt. De elever som hamnade i obs-klass var de som var utåtagerande. De som enbart var ”svaga” släpptes ofta igenom med betyg ett eller två.
Visst var det stora klasser på den tiden, men å andra sida var det ofta halvklass (iaf där jag gick i skolan). Alltid halvklass på slöjd, musik, teknik, hemkunskap, kemi och fysik. Dessutom hade vi allmän och särskild engelska och matte vilket faktiskt gjorde en del för arbetsklimatet. Det var inte heller ovanligt att elever gick om ett eller flera år. Det händer ytterst sällan idag. Jag säger inte att skolan var bättre då. Kraven har ökat, både på eleverna, på lärarna och på tekniken. Vi har elever som får rekommendationer från Elevhälsan att de ”måste” skriva på dator – vi har en datasal på 300 elever. Do the math. Det är svårt att nå målen om man inte kan skriva eller läsa.
I min mening borde man syssla betydligt mer med nivåindelning så att elever med olika förutsättningar kan få den hjälp de behöver. Jag hade turen att tillhöra den allra sista årskullen som hade allmän och särskild matte/engelska på högstadiet (vi var också sist med att få 1-5-betyg, klassen efter fick G/VG/MVG). Det var hur skönt som helst på de nivåindelade lektionerna, för man kunde jobba i sin egen takt i en grupp där folk var på mer lika nivå. Det är oerhört frustrerande att som ”snabb” räknare behöva sitta och lyssna på frågor om multiplikation och division när man redan kan hantera pi och pythagoras sats, och likaså är det såklart förödande för lånsamma räknare att behöva sitta och lyssna på föreläsningar om pythagoras när de inte ens förstår sig på hur man räknar 19 * 2.
Jag tror också att det vore bra om fler gick om istället för att klasserna till varje pris ska hållas ihop. Klarar man inte av att läsa och skriva, då har man f-n inte på mellanstadiet att göra. I min mening borde det finnas kunskapskrav för att komma upp till mellanstadiet. Klarar man inte av grundläggande läsning, skrivning och räkning när man är 9/10 år, då borde man helt enkelt få tillbringa ett år extra med att lära sig detta. Man tjänar ingenting på att trycka upp icke läskunniga barn till stadier där läskunnighet är en förutsättning.
Ökade krav på eleverna vet jag inte om jag har märkt av… snarare att kraven ständigt sänks på eleverna medan de ökar på lärarna.
Håller med om det. Med krav menar jag just att många av de svaga slank igenom i det gamla betygssystemet utan att någon egentligen brydde sig. Idag SKA alla nå betyget G (eller E som det blir) och det ligger då förstås på lärarna att se till att det blir så, vilket inte alltid är så satans lätt när eleverna kanske inte ens är i skolan.