I min sjua arbetar vi med myter. Då främst nordiska och grekiska myter. Varje gång jag läser dessa berättelser så slås jag av hur mycket som är plockat från dem. Beskrivningen av Ragnarök är utan tvivel inspirationen till t ex slaget vid Minas Tirith i Sagan om konungens återkomst, men även andra stora fantasyslag. Idén om magi, om evig ungdom om svek, kärlek och det onda mot det goda. Ja, allt för sjutton.

Jag har i grunden lite svårt för just idén om gott och ont, men jag kan inte låta bli att le när jag läser just skildringen av Ragnarök. Där Loke ställer sig i täten av jättar och onda män, styr skeppet Nagelfar, byggt av döda mäns naglar (alltså, bara den idén. Jävlar, vad häftigt!). Oden i täten av gudaarmén, einhärjar och valkyrior. Det är starkt. Det starkaste av allt kanske är att det går åt helvete. De goda vinner inte. Inte de onda heller. Alla förgås, dödar varandra i en ohygglig strid. Världen blir åter ett kaotiskt mörker. Tanken om den återupplivade Balder som ljusets gud känns som en efterkonstruktion i kristendomens antågande. Det kanske inte är så, men det känns så. Att sluta i mörker skulle vara så mycket bättre.