Berättarkonsten måste vara en av världens äldsta konstformer och kommunikationsformer.

En av de bästa saker jag vet är att sitta uppe vid köksbordet hemma hos mina föräldrar, dricka en öl eller en kopp te medan vi berättar och samtalar. Tyvärr gör inte jag och min man det i lika stor utsträckning. Det borde vi göra. De där stunderna med morsan och farsan är guld värda. Vi pratar om allt möjligt, om saker vi har varit med om, om mitt skrivande, om våra släktingar och om saker vi har hört. Det gör mig alldeles varm att tänka på det och ännu bättre är det när fler är med. Det kan vara något av mina syskon eller min man eller mina svågrar.

Att höra andra prata och att få berätta själv är något som alla borde få vara med om – flera gånger i veckan, för hur mycket pratar vi egentligen?

För några år sedan införde vi en tv- och datorfri kväll hemma hos oss, tyvärr är vi lite dåliga på att sköta det – speciellt när vi båda jobbar och jag använder en hel del fritid till jobb – både lärarjobb och förlagsjobb. Men det känns som om vi skulle tjäna på att sköta friheten bättre. Att samtala mer. Det ska vi göra.