Just nu pågår en artikelserie om skolan i Katrineholms kuriren. Jag blir alltid skeptisk när journalister ska ”granska” skolan. Att vara på besök en vecka ger inte en samlad bild av vad det innebär att vara lärare och det säljer varken lösnummer eller lockar läsare om man inte brer på lite – putsar ”sanningen” en smula. Allmänheten har en förmåga att tro att det som skrivs i tidningen är sant. Punkt slut. Sant.

Häromdagen var rubriken: ”Lektioner avbryts dagligen av bråk” (eller något liknande). Den antyder att det bråkas friskt jämt och ständigt på skolorna. Visst blir det bråk ibland, och denna höst har varit ovanligt stökig, men i genomsnitt kanske det är ett bråk varannan vecka. Det är ofta samma elever som är inblandade också. Resten märker knappt av det.

En annan faktauppgift som brukar skrämma vanligt folk är när det slås på stora rubriker om måluppfyllelsen. Ca 20% är inte godkända! Nej, men 80% är godkända. En del av de 80% har dessutom VG och MVG. Det finns många förklaringar till varför man inte blir godkänd, men dessa förklaringar brukar lätt ignoreras och det hela faller på läraren. Det är klart att vi ska kämpa för att öka måluppfyllelsen, med det kommer aldrig att bli 100% – inte förrän någon idiot får för sig att lärare ska ha lön efter vilka betyg de sätter, för då kan jag lova att alla ungar blir godkända, oavsett om de har varit i skolan eller inte, oavsett om de visar att de kan något eller inte, oavsett om de har uppfyllt några mål överhuvudtaget. Ingen är så dum så att han skjuter sig själv i foten.

Jag kan ge många exempel på varför man inte får betyg, men jag tror att de flesta kan räkna ut det själva. En ledtråd är närvaro och en annan språkkunskaper. Ibland är det lärarens ”fel” att eleven inte blir godkänd. Ibland kan vi inte putta stenen uppför hela berget för att tiden, orken, kunskaperna och kreativiteten är slut. Ibland får vi inte den stöttning vi behöver för att i vår tur klara av att stötta. Det är väldigt sorgligt och stressande när det blir så.