Jag lever i många världar. Den primära är inte alltid den jag bäst trivs i, men jag är ju liksom fast här, med jobb och familj och hus och räkningar. Just nu vill jag helst av allt leva i Tamriel, eller Skyrim för att vara mer exakt. Omgivningen är så fantastiskt vacker och inspirerande. Min hjärna går på högvarv när det handlar om att använda liknande scenario i egna berättelser. Även om jag är ledig så känns vardagen ofta väldigt grå jämfört med drakstrider och muskulösa krigarmän eller krigarkvinnor.

Jag har spelat en hel del fantasyspel och det finns brister i alla, tyvärr är Skyrims största brist karaktärgalleriet. Det finns ett par som är lite mer spännande, men till skillnad för t ex Dragon Age så har konstruktörerna inte brytt sig om att ge dem djup. De säger samma sak hela tiden och berättar inte något om sig själva. De har inte heller direkt några egna quests, så de hänger bara med som en irriterande side-kick. Det ger ju dock eld till min egen fantasi och jag har redan fantiserat ihop ett par fan-fiction berättelser. Jag har dock inte skrivit ner dem än, kanske jag gör det någon gång eller så får de bara leva i mitt huvud.

När jag skriver på eget material känns det också som om jag lever i två världar. Den vanliga och den påhittade. Ibland kommer jag på mig själv att prata med mig själv (eller med en tänkt rollfigur) och ser mig generat omkring för att se om någon har märkt mitt tillfälliga bortfall från den verkliga världen. När jag är mitt uppe i skrivande lämnar jag denna verklighet betydligt oftare, lite för ofta för mitt eget bästa egentligen och vardagslivet får lida för det. Tvätthögarna blir högre, disken möglar och mat blir ofta i form av snabb ”ihopsvängning”. Hm, tur att jag inte lever så jämt.