Katarina skriver intressant och vasst om pseudonymer på Rosenfönstret. Bland annat skriver hon: ”Kan du inte stå för din text inför läsaren kanske du ska ta ett djupt andetag och inse att du bör skriva för byrålådan och byrålådan allena. Det gäller allrahelst argument som “känna sig obekväm i sitt sociala sammanhang” (varför försöker du då överhuvudtaget bli publicerad? Hallå?)”.

Jag håller med henne i stort och har själv varit inne på tankarna om att använda pseudonym, speciellt när jag befann mig i fasen ”undrar om folk kommer att tycka det är skit och det vill jag inte stå för”. Men till syvende och sist kom jag fram till att jag inte skulle kunna använda en pseudonym om jag så ville. Mina böcker säljs på en smal marknad och den mesta marknadsföringen görs face-to-face. Jag pratar om och presenterar mina böcker i olika sammanhang. Jag är med på konvent och jag föreläser. Det är svårt att vara en pseudonym då. Speciellt som jag då alltid skulle behöva ta tid till att förklara varför det inte är mitt namn på böckerna.

Jag förstår att förlag tar till alla marknadsföringstrick som någonsin uppfunnits, men när pseudonymen bara blir ett marknadsföringstrick, då drar jag öronen åt mig. Känns billigt, tycker jag. Nu har jag ju visserligen sån tur att det bara finns en Elin Holmerin på hela denna vida jord, så googlar man det så träffar man bara på lilla mig. Hade jag hetat Maria Karlsson, kanske jag hade funderat mer på pseuonym-grejen utifrån den aspekten.