Det svåra med antydan

Att skriva folk på näsan är inte något som bör syssla med oavsett om man är författare eller inte, men om man har skrivande som sitt gebit är det extra viktigt att vakta sin penna.

Det är lätt hänt att man vill förklara, att man vill vara säker på att läsaren förstår händelseförloppet, tankarna, poängen och allt annat man vill berätta. Jag gör det själv – drar på med förklaringar eller övertydliga kommentarer, men detta brukar försvinna vid redigering. Kvar blir antydan, sådant som läsaren själv måste tolka och dra slutsatser kring.

Det svåra med antydan är ju att alla har olika referensramar. Antydan kanske är för vag eller så kan inte läsaren göra kopplingen för att referenserna inte finns. Det är en svår balansgång och jag tänker mer och mer på att det är omöjligt att skriva så att det passar alla. Den del antydningar går några människor förbi, andra antydningar suger de åt sig och gör till sina egna. Jag vill inte vara övertydlig – samtidigt märker jag att texterna kan bli tunga och svåråtkomliga för en del. Det kanske får vara så, jag har aldrig haft ambitionen att skriva något mainstream. Men det är ju kul med många läsare som tycker om det man skriver.

Nu när jag sitter och redigerar ”Sår” för femtioelfte gången funderar jag mycket på det här med antydan. Speciellt i början antyder jag mycket kring Anjas (huvudpersonen) personlighet. Den är inte glasklar utan växer fram under hela berättelsen för att i vissa ögonblick ta några steg åt sidan och hon tappar sig själv. Boken bygger i stort på att hon försöker hitta sig själv, problemet är att hon aldrig riktigt gör det. Där kanske realismen får för stor plats – jag tror många människor söker hela sitt liv efter någon sorts hemhörighet och identitet. Kanske får inte en fiktiv person göra det, för att hon då uppfattas som vek och velig? Jag vet inte.

Jag vill verkligen skriva så att läsaren själv får dra slutsatserna. Kanske jag försöker för mycket? Är jag helt enkelt så otydlig att bara jag förstår vad jag menar? Usch, ibland önskar jag att det var så förbenat mycket enklare att skriva böcker.

2 thoughts on “Det svåra med antydan

  1. Jag tycker också att böcker blir mycket mer intressanta när du jobbar med antydan, men precis som du säger kommer det att vara läsare som inte fattar anydningarna. Skulle alla fatta skulle det vara för övertydligt för vissa. Det går inte att passa alla så vi får leva med det… 😉

  2. Jag gillar mycket när författare är tydliga i början (inte överdrivet, men ändå tydliga) och sedan går över mer till antydningar när läsaren har en referensram att utgå ifrån. Dvs att man använder antydningar som djup- och detaljbygge, inte så mycket till grundbygge. Böcker som har väldigt mycket antydningar redan från början kan man behöva läsa två gånger för att förstå. Inget ont i det egentligen, det är trevligt när nya saker uppenbarar sig på andra läsningen, men det kan göra första läsningen såpass tung att man inte vill läsa en andra gång. /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s