Etikett: gestalta

Recension av De två odjuren

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Eva Holmquist på Tröst för ett knytt har läst och recenserat De två odjuren. Jag gillar verkligen hennes irritation på Edwin, jag vill också sparka honom i baken ibland. Det är en svår balansgång, det där. Jag har gestaltat honom såsom jag planerade att gestalta honom, och det är meningen att man ska bli lite irriterad på honom, samtidigt kan det få vissa läsare att tycka att han är så jobbig att de inte gillar boken som helhet.

Det där med sympatiska huvudpersoner har jag ju tagit upp tidigare och Edwin är svår, men det finns ju andra element som gör att nyfikenheten väcks.

Ett utdrag ur recensionen:

”Gestaltningen och karaktärerna är är väldigt starka. De viktigaste är beskrivna på ett sätt som gör att du förstår hur de blivit som de blivit och att de agerar som de gör. Mina favoritpersoner är kvinnorna i berättelsen. Det är dem jag mest identifierar mig med och ärligt talat dem jag röstar på. Det innebär inte att Edwin och de andra männen är dåligt beskrivna. Tvärtom. Edwin är helt trovärdig och väldigt bra gestaltad även om jag personligen skulle vilja ge honom en spark i baken emellanåt… ;-)”

Det svåra med antydan

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Att skriva folk på näsan är inte något som bör syssla med oavsett om man är författare eller inte, men om man har skrivande som sitt gebit är det extra viktigt att vakta sin penna.

Det är lätt hänt att man vill förklara, att man vill vara säker på att läsaren förstår händelseförloppet, tankarna, poängen och allt annat man vill berätta. Jag gör det själv – drar på med förklaringar eller övertydliga kommentarer, men detta brukar försvinna vid redigering. Kvar blir antydan, sådant som läsaren själv måste tolka och dra slutsatser kring.

Det svåra med antydan är ju att alla har olika referensramar. Antydan kanske är för vag eller så kan inte läsaren göra kopplingen för att referenserna inte finns. Det är en svår balansgång och jag tänker mer och mer på att det är omöjligt att skriva så att det passar alla. Den del antydningar går några människor förbi, andra antydningar suger de åt sig och gör till sina egna. Jag vill inte vara övertydlig – samtidigt märker jag att texterna kan bli tunga och svåråtkomliga för en del. Det kanske får vara så, jag har aldrig haft ambitionen att skriva något mainstream. Men det är ju kul med många läsare som tycker om det man skriver.

Nu när jag sitter och redigerar ”Sår” för femtioelfte gången funderar jag mycket på det här med antydan. Speciellt i början antyder jag mycket kring Anjas (huvudpersonen) personlighet. Den är inte glasklar utan växer fram under hela berättelsen för att i vissa ögonblick ta några steg åt sidan och hon tappar sig själv. Boken bygger i stort på att hon försöker hitta sig själv, problemet är att hon aldrig riktigt gör det. Där kanske realismen får för stor plats – jag tror många människor söker hela sitt liv efter någon sorts hemhörighet och identitet. Kanske får inte en fiktiv person göra det, för att hon då uppfattas som vek och velig? Jag vet inte.

Jag vill verkligen skriva så att läsaren själv får dra slutsatserna. Kanske jag försöker för mycket? Är jag helt enkelt så otydlig att bara jag förstår vad jag menar? Usch, ibland önskar jag att det var så förbenat mycket enklare att skriva böcker.