Etikett: sår

Sår kommer att släppas som e-bok den första juni! Jajamensan, så är det.

Pappersvarianten kommer att släppas den 15 juni!

Varför kommer e-boken före pappersboken, kanske någon undrar nu? Jo, de går ju nämligen mycket fortare att distribuera, för att vara exakt går det på ett par knapptryck att få boken redo att läsa.

För er som är nyfikna på drakhonan Majoreslori kommer det ett litet stycke ur boken här:

Bredvid träbänken hade hon planterat rosor i en terrakottakruka. Än så länge var det bara knoppar, men våren var på väg, hon kunde känna det i blodet. Lukten av nytt gräs trängde upp mellan plattorna på terrassen och fåglarnas upprymda sång spelade ut i dalen. Hon gick bort till muren igen och drog ner våren i lungorna. Den sköljde bort alla bekymmer och musklerna i nacken slappnade av. Riche reste sig och ställde sig bredvid henne. En suck fladdrade ut i luften och Marjorie vände sig mot sin son.

’Vad är det, älskling?’

Han skakade på huvudet, lutade ländryggen mot stenen och tittade upp mot huset.

’Om jag …’ Han höjde blicken ytterligare och kisade mot snön på bergstoppen. ’Om det skulle vara så att jag hade träffat en flicka …’

’En människa?’

Sonen nickade.

’Aldrig!’

’Mamma …’

’Aldrig, hör du det?!’

Blodet rusade ut i ådrorna och hon slog till honom med öppen hand. Kinden flammade upp och han bet ihop hårt.

’Det finns inga honor kvar.’

’Någonstans är de. Du är av ädel börd, Riche. Smutsa inte ner dig!’

Hans axlar sjönk ihop och nacken kröktes. Marjorie stirrade på lamporna som tändes nere på gatorna. En människa! Hur kunde han ens tänka tanken? Riche rörde försiktigt vid sin kind, vände sig om och tittade ner på staden i dalgången han också. De blinkande ljusen var långt borta, men hans blick var ännu längre bort. Händerna var nedstuckna i jackfickorna och kinden lyste klarröd i solnedgången.

’Hon är väldigt vacker’, mumlade han.

Denna gång knöt hon handen. Käken knakade till när knogen träffade och Riche stapplade åt sidan. Blod rann ur mungipan och han stönade, men hon slog igen och igen och igen. När han låg stilla på stenplattorna, böjde hon sig ner mot hans öra.

’Det finns inga vackra människor.’

Hon tog ett kliv över honom och gick bort mot ladugårdsbyggnaden som låg inklämd mellan höga cypresser och bergssluttningen. Blodselden kokade och hon behövde en plats att lugna ner sig. Ekporten knakade när hon drog upp den och doften av halm slog genast upp i ansiktet. Kvällen gjorde ladan mörk och väggarna runt om henne var endast ett myller av mer eller mindre grå stenar. Höet prasslade då klänningen föll och en vindpust skakade om tegelpannorna på taket. Hon njöt av smärtan som tog fart i musklerna och klorna slet sönder människoskalet. Vingarna slog upp i takbjälkarna och damm regnade ner. Trots att hon hade rivit alla spiltor och bås, var den låga ladan nästan för liten för henne och hon kunde varken sträcka ut halsen eller svansen, men ännu var kvällen för ung. När mörkret föll kunde hon flyga över bergskammen och bort mot ödemarkerna i nationalparken. Majoreslori rullade ihop sig på halmen och stirrade in i stenväggen. Hundratals platta stenar var staplade på varandra till en fläckig knölig vägg med murbruk. Det var sådant de var bra på – människorna. Bygga hus och vägar och fabriker och skidliftar. Hon fnös och halmen flög upp framför nosen. Var hon än befann någonstans så var hon trängd. Fast mellan människorna och deras hus. Det fanns inte mycket vildmark kvar, och den som fanns patrullerades av bergsguider med sina skockar av turistfår.

Utanför på stenterrassen kröp Riche bort till bänken och drog sig upp. Han torkade ansiktet med jackärmen, haltade över plattorna och försvann in i huset. Milun var i bergen. Hon skulle hitta honom i natt och prata med honom, försöka trösta – även om hon egentligen inte hade någon tröst att ge. De var få kvar. Färre än hon någonsin hade kunnat tro, trots hennes eget utdragna sökande efter en lämplig hanne. Sönerna var frustrerade, säkert dottern också – fastän hon inte hade hört av henne på månader. Hjärtat snördes åt och hon blundade.

Arianne, min stolthet, var är du?