Malin Johansson har skrivit ett oerhört bra inlägg om ett dåligt exempel på hur man bemöter negativ kritik. I det här speciella fallet svarar författaren med att Malin troligen behöver få lite hård manslem i sig för att bli lite gladare.

Min initiala reaktion var att ingen kan vara så korkad att skriva något sådan öppet (och andra gången under sitt eget namn), utan att ha någon skum baktanke med det hela, som att skapa skandal, sensation som i sin tur leder till publicitet, men tyvärr verkar det inte bättre än att man tydligen kan vara så korkad.

Det är jättehårt att ta negativ kritik för sitt skrivande, det negativa skär djupt i själen (om man nu råkar vara beskaffad med en sådan) och just den känslan skrev Annika Bengtsson om häromveckan. Det är svårt att glömma hårda ord. Jag glömmer heller aldrig den första svidande kritiken mot mitt skrivande, i det faller en av mina noveller som jag hade lagt ut på en skrivarsajt. Det var förkrossande och jag skrev ingenting på flera månader.

Men… negativ kritik måste man också lära sig att handskas med på ett vettigt sätt, vilket ”författaren” som skrek mera kuk inte gjorde. Malin lämnar ett mycket gott råd i sin artikel: ”Får man en negativ recension som man inte håller med om bör man antingen bemöta den sakligt och berätta vad det är man inte tycker stämmer. Eller så borde man inte bemöta den alls.” Jag har gjort lite av båda.