Skolan och biblioteken

Idag var jag på en kick-off för ”läslyftet” som är ett samarbete mellan skolorna och biblioteken (alltså Bildningsförvaltningen och Kulturförvaltningen). Det ligger ju rätt i tiden med alla artiklar om dålig läsförmåga och fattigt språk som har cirkulerat på sistone. Jag skrev om detta på min gamla blogg för första gången år 2007. Det är ett tag sedan. De elever som gick i nian då är de som Hanna Enefalk och co möter på universiteten idag.

Den bistra sanningen är ju att ”vi läser för lite”. Ungdomar läser för lite – och det de oftast läser är för dålig svenska (facebook, bloggar, tvittrar, etc). För att ett barn ska klara sig hyfsat i skolan och på gymnasiet behöver de lära sig ungefär 2000 nya ord per år. Bara på de tio åren jag har arbetat i skolan, har textmängden minskat. Jag har förstås inga bevis på det annat än att läromedlen är tunnare, speciellt läromedlen i SO och NO, men även i svenska. Något som däremot är bevisat är att även media har smalnat av. Första sidan på Svenska dagbladet har 6000 färre ord nu än för tjugo år sedan. Det är inte bara lärarnas fel. ”Vi läser för lite.”

De chefer och kommunpolitiker som höll vackra tal under kick-offen är ambitiösa. ”Vi ska vända trenden.” Och med ”vi” menar de förstås ”ni”. Det finns mycket bra i detta projekt. Vi får en bibliotekarie som ska arbeta på skolan 15 timmar i veckan. Vi får pengar ur en central budget för att kunna köpa in böcker (ca 450 kr/elev/år).

Men det som glömdes bort i de fina talen är det här:

  1. Skolpengen för varje elev i kommunen de senaste tre åren har minskats med ungefär 8000 kronor. Det är jättemånga böcker. Det är också lärarhuvuden som skulle kunna stödja, vägleda och undervisa eleven.
  2. Skolbibliotekens budget innan detta projekt har knaprats på i åratal då ”det inte finns pengar”. Till vårt bibliotek lyckades jag tjata mig till femtusen kronor förra året för att kunna köpa in lite nytt att ställa upp bland allt gammalt. På vår skola har alltså bibliotekets budget skurits från runt 50 000 kr till 5000 kr per år. De flesta skolbibliotek är ruskigt gammalmodiga. Det skulle behövas en ordentlig injektion.
  3. Vi hade fyra speciallärare med speciell träning i läsinlärning och lästräning. Nu har vi en – på 400 elever. 10% av eleverna har läs- och skrivsvårigheter eller språkstörningar. Vi har en speciallärare. Varför? Ryms inte mer i budget. Det ligger på ”alla” lärare att arbeta språkutvecklande – och ja, det ska det göra. Men många elever behöver riktat stöd.
  4. De låga lönerna och de urusla arbetsförhållandena får kompetenta och duktiga lärare att fly från yrket. Få söker sig till utbildningarna och behovet är snart skriande stort. Kommer detta i sin tur att generera duktiga läsare och kompetent ungdom – nej.

Språkproblemen beror bland annat på att kommunerna har misskött och misshandlat den svenska skolan i åratal. Jag gillar initiativet med ”läslyftet”, men faktum är att problemet med språkfattiga ungdomar och barn är så djupgående att ett ”projekt” blir lite sorgligt.

Kärt återseende, eller?

Det är en bra underlig känsla när man plockar fram ett gammalt manus och börjar läsa igenom det igen, så som jag gör med Eldfloder just nu. Jag får återse personerna som jag en gång gav liv, samtidigt som det är rätt svårt att gräva i den gamla berättelsen, då jag faktiskt hade lämnat den bakom mig. När jag skrev Eldfloder var jag inte riktigt samma person som jag är idag. Fortfarande heter jag Elin och fortfarande är jag gift, mamma, lärare och allt det där, men när Martin och Emelie Svarthamn tog form var jag väldigt fascinerad av tragik, blod, sorg, samt smärtsamma och upprivande känslostormar.

Jag var också lite besatt av att berättelserna jag skrev inte skulle sluta lyckligt (utan att ge för stor spoiler). Berättelsen är den mörkaste jag någonsin skrivit och det är tungt att kliva in i den världen igen. Martin/Atrasomes är en fascinerande varelse som jag har märkt att man antingen hatar eller älskar, eller kanske inte ”älskar”, men åtminstone finner mycket intressant. Allt han gör är ju rättfärdigat i hans eget huvud och trots att det är så fel, så förstår man den skruvade logiken. Jag skrev boken lite som ett psykologiskt experiment, alltså ett försök att skapa en trovärdig ”ond” karaktär, inte genomelak utan en som bara verkar efter egna normer.

Jag ser fram emot att den hittar nya läsare genom e-boksformatet.

Anna Blixt, författare till Fredens pris och den kommande Rämnfödd, beskriver våndan och nöjet med att plocka upp ett gammalt manus här.

Att ta negativ kritik

Malin Johansson har skrivit ett oerhört bra inlägg om ett dåligt exempel på hur man bemöter negativ kritik. I det här speciella fallet svarar författaren med att Malin troligen behöver få lite hård manslem i sig för att bli lite gladare.

Min initiala reaktion var att ingen kan vara så korkad att skriva något sådan öppet (och andra gången under sitt eget namn), utan att ha någon skum baktanke med det hela, som att skapa skandal, sensation som i sin tur leder till publicitet, men tyvärr verkar det inte bättre än att man tydligen kan vara så korkad.

Det är jättehårt att ta negativ kritik för sitt skrivande, det negativa skär djupt i själen (om man nu råkar vara beskaffad med en sådan) och just den känslan skrev Annika Bengtsson om häromveckan. Det är svårt att glömma hårda ord. Jag glömmer heller aldrig den första svidande kritiken mot mitt skrivande, i det faller en av mina noveller som jag hade lagt ut på en skrivarsajt. Det var förkrossande och jag skrev ingenting på flera månader.

Men… negativ kritik måste man också lära sig att handskas med på ett vettigt sätt, vilket ”författaren” som skrek mera kuk inte gjorde. Malin lämnar ett mycket gott råd i sin artikel: ”Får man en negativ recension som man inte håller med om bör man antingen bemöta den sakligt och berätta vad det är man inte tycker stämmer. Eller så borde man inte bemöta den alls.” Jag har gjort lite av båda.