Jag sitter och går igenom Fredens pris för att få avstavningarna på rätt plats, samt slippa horungar (ensamma ord som hamnar högst upp på en sida). När jag i veckan bläddrade i Gullivers resor, utgiven av ett mycket stort förlag, märkte jag att alla inte bryr sig så mycket om dessa små ord.
Faktum är att i första kapitlet fanns hela fem sidor med små korta kvarlämnade ungar: ett ord, ett par eller tre. Underligt. Dessa är ju dessutom så lätta att se, till skillnad från avstavningsmissar som man just gärna missar.
Klassiker är böcker som har stått sig länge och förhoppningsvis inte glöms bort i första taget, men de är troligen inga kassakor. Hur j**la bra de än är. Jag skulle önska att de behandlades med mer respekt faktiskt. Dessutom är de ofta svindyra för skolorna att köpa in. Har vi tur kan vi hitta specialutgåvor för runt hundringen, men de brukar ligga på 200-250 kr styck. Med horungar.
undrentideforlag.com 
Jag håller verkligen med! Det är bedrövligt att det slarvas med sådana saker. Jag sitter också och petar och försöker undvika, och blir verkligen ledsen när jag sedan upptäcker att jag missat någon, för att en korrigering på en sida har orsakat en horunge några sidor längre fram.
Idag har jag lärt mig ett nytt ord. ^^ Eller ja, förut visste jag bara den klassiska betydelsen av horunge. =)
Försöker lansera begreppen ”änka” och ”hittebarn” (jfr. widows and orphans, som det heter på engelska) istället för de förhatliga uttrycken som används nu. Lär inte lyckas, men man måste ju göra ett försök 😉
Fast just ”horungar” är ju något man inte vill ha. Känns faktiskt taskigare att inte vilja ha hittebarn. ”Avarter” kanske man kan kalla dem.