Funderingar kring …

… allt möjligt faktiskt. I måndags började jag ju som sagt nya jobbet och det är mycket att sätta sig in i. Kul och energigivande samtidigt som hjärnan och kroppen blir asatrött. Jag kör ju på min (och pappas) gamla devis att ”det ordnar sig”. För saker och ting har ju en förmåga att göra det.

Det får mig att reflektera över vissa saker inom skolan. Svensk skola är ju väldigt omdebatterad och kritiserad, i bland med all rätt – eller oftast med all rätt. För skolan har blivit utsatt av reformexperiment som ingenting annat, och vi snälla lärare som vill vara alla till lags har gjort som vi har blivit tillsagda. Vilket förstås inte har gynnat någon, förutom kanske kommunen som har dragit ner elevpengen med åtskilliga tusenlappar med mantrat ”elevminskning”, förstår dock inte varför elevminskningen skulle göra att varje enskild elev helt plötsligt får tiotusen mindre i elevpeng, men, men … Detta har jag redan tjatat om tillräckligt. En sista poäng som dock är värd att upprepas: kommunens spariver och fulspel drabbar ALLA kommunens elever – inte bara kommunens egna skolor eller bara friskolorna. ALLA.

Det som känns skönt med nya jobbet är att det finns ett tänk. Det finns ett koncept som är genomtänkt och beprövat. Man kan som utomstående tycka vad man vill om konceptet, men det är iaf inte ”det får du lösa själv”. Det finns alltid någon att fråga. Det finns alltid någon med hyggliga svar. Kanske inte på min egen skola, men inom koncernen. Det finns stöd. Inget av detta har jag tidigare upplevt i någon större grad. Det är rätt fantastiskt.

Sedan ska man inte gå och tro att lärarjobbet är som en dans på rosor bara man jobbar på en viss skola. Lärarjobbet är tufft. Riktigt tufft. Men nätet runt omkring kan göra att man orkar. Kollegorna och chefen kan göra att man inte kraschar. Jag ser med positivt sinne på det kommande året. Det är mycket värt.

Apropå horungar

Jag sitter och går igenom Fredens pris för att få avstavningarna på rätt plats, samt slippa horungar (ensamma ord som hamnar högst upp på en sida). När jag i veckan bläddrade i Gullivers resor, utgiven av ett mycket stort förlag, märkte jag att alla inte bryr sig så mycket om dessa små ord.

Faktum är att i första kapitlet fanns hela fem sidor med små korta kvarlämnade ungar: ett ord, ett par eller tre. Underligt. Dessa är ju dessutom så lätta att se, till skillnad från avstavningsmissar som man just gärna missar.

Klassiker är böcker som har stått sig länge och förhoppningsvis inte glöms bort i första taget, men de är troligen inga kassakor. Hur j**la bra de än är. Jag skulle önska att de behandlades med mer respekt faktiskt. Dessutom är de ofta svindyra för skolorna att köpa in. Har vi tur kan vi hitta specialutgåvor för runt hundringen, men de brukar ligga på 200-250 kr styck. Med horungar.