Från och med idag är Undrentide Förlag anslutet till Elib. E-böcker on the way!
Det känns riktigt bra att glida in på den banan och jag hoppas att e-böcker får ett uppsving i Sverige så som de har fått i t ex USA. Jag har inga större problem att läsa på skärm, men jag kan tänka mig att en läsplatta är ännu bättre än en vanlig dator.
Jag är riktigt nyfiken på vilka olika genrer som skulle kunna blandas till en härlig och bra bok. Jag själv gör mitt bästa för att få in diskbänksrealismen i fantasygenren. Det lilla, nära, svåra i hemmet – med fantasyinslag. I Eldfloder blev det riktig diskbänk då nästan hälften av boken utspelar sig innanför fyra väggar, och en hel del i köket för den delen, medan De två odjuren mer behandlar någon sorts identitetskris, hm – flera stycken faktiskt.
Jag påbörjade en gång en ”glad deckare”, alltså en deckare med en jävligt lycklig poliskommissarie i huvudrollen, ingen stundande eller nybliven skilsmässa, ingen medelålderskris och inga alkoholproblem. Jag kom inte så långt på den, mest för att jag tröttnade på historien som sådan, inte på kommissarien.
Tankarna har länge rört sig kring att försöka skriva en fantasydeckare. Det skulle jag säkert kunna göra om jag älskade deckare – vilket jag inte gör. Men det måste gå att skriva annan fusionlitteratur: historiskthriller, science fiction-romantik, feel-good-fantasy (denna har jag varit inne på förut) eller skräckkomedi. Andra förslag?
De två odjuren kan man gilla på Facebook nu. Vid sidan har du en like-knapp, annars finns den här länken också. Det kan ju vara ett smidigt sätt att få nyheter och även ett bra sätt att sprida till andra att det finns en ny bok på marknaden.
Jag har funderat på att ha en Facebook-sida för Undrentide också, men det lägger jag ner. Det får räcka med den här sidan som bas. Förhoppningsvis kommer folk hitta hit så småningom.
Idag har jag redan hunnit med att sitta vid Photoshop en bra stund. Jag fixade ihop ett omslag till en antologi som är framställd av årskurs 9 i Ord- och bildprofilen på min skola. De har skrivit texter om tonårslivet och tanken är att det ska bli en bok av det.
Jag är också i färd med att göra tävlingsbidrag till Mörkersdottirs tävling. Romanen Halvblod skriven av Sofie Trinh Johansson kommer ut i december och de letar ett omslag. Jag har redan gjort två förslag varav de tyckte om det ena, så nu klurar jag på ytterligare ett par stycken. Det är väldigt kul, men väldigt petigt, att sätta samman ett omslag. Till mina egna böcker har jag säkert gjort trettio olika förslag sammanlagt. Skulle vilja göra ett nytt till Eldfloder, men det blir en senare fråga.
Sedan blir det till att börja läsningen av fler manus.
Nu har provtrycket för De två odjuren kommit och jag måste säga att jag är supernöjd. Det blev matt yta istället för glansig, marginalerna är perfekta och den känns mycket proffsig. Du kan beställa boken här och snart kommer den i nätbokhandlarna också. Jag hojtar förstås till, men det bästa priset finner du hos mig, plus att du kan få den signerad om du vill.
Körde hem från Eskilstuna nu i eftermiddags och slog hela tiden av hur vacker hösten är. Sol, guldlöv och gröna fält. Fantastiskt. Därför bjuder jag på en höstbild.
Det är inte lätt att bygga en bok. Ofta dyker en idé upp i huvudet, ett litet fragment av vad som skulle kunna bli något. De flesta idéer håller inte för en hel bok. Det skulle bli en långdragen och långsam bok med massor av utfyllnad för att händelsen som det hela kretsar runt inte är bokvänlig. Den är för kort.
Just nu har jag en idé som jag skulle vilja utveckla till en bok. Problemet är att jag vet att idén i dagsläget är för kort. Jag har inte heller något ordentligt slut på berättelsen, iaf inget som inte är helt förutsägbart. Det finns tre vägar att gå – ungefär som med mitt andra pågående projekt Niva – nämligen den mer lyckliga vägen, någon form av konsensus mellan parterna och sedan vägen till total tragedi. Ingen av vägarna känns bra och därför sitter jag fast. Många vill att böcker ska sluta någorlunda lyckligt, iaf så att man inte känner sig lurad efteråt. Andra tycker att det är för förutsägbart och ser hellre katastrof eller någon annan vändning.
Det är inte heller lätt att veta om idéen håller i längden. Det kan bara avgöras efteråt och då måste jag skriva ner den. Just nu läser jag bokmanus för fullt så mitt eget skrivande får vänta ett tag. Under tiden gror idéerna i huvudet.
Som ni ser föreställer framsidan på boken en man och en kvinna, eller hur är det egentligen? För titeln säger ju något annat.
De två odjuren är ett stycke ur uppenbarelseboken fast det finns egentligen ingen direkt koppling till det stycket förutom titeln. Istället är det flera låtar av Imperiet som har inspirerat boken, t ex Kriget med mig själv och Var e vargen?
Jag har funderat länge på ett stycke ur boken som skulle kunna illustrera varför jag har valt denna titel, men utan att avslöja för mycket om handlingen. Det blev detta:
Precis när Linn ställt ner soppskålen på sidobordet borta vid eldstaden, steg Gustav in igen, denna gång med en stor fjäder bakom huvudet. Strax klev han åt sidan och en kvinna framträdde. Fjädern tillhörde hennes hatt, och vajade lätt från sida till sida då hon skred över golvet. Medan hon ställde ifrån sig handväskan på matbordet, lämnade Gustav rummet, men Linn blev stående borta vid väggen. Kvinnan med fjäderhatten trollband henne. Hon påminde inte om något Linn hade sett förut. Runt halsen låg en rävboa och sov, den figursydda kappan var dekorerad med stora knappar och en broderad kant prydde ärmsluten. Med gapande mun såg Linn på medan kvinnan drog finger efter finger ur silkeshandskarna för att sedan lägga ifrån sig dyrgriparna bredvid handväskan. Ett slurpande väckte Linn ur sin dvala och hon vände blicken åt herrn. Han såg inte ens åt hattkvinnan. Ögonen var fästa på soppan och han tog sked efter sked. Då och då bröt han en bit av brödet, som han höll i vänsterhanden, och stoppade i munnen. Kvinnan harklade sig, men herrn var oberörd.
Det hela påminde Linn om en pjäs som hon och mor hade sett på torget i Ljungby. Det var en engångsföreställning för att borgmästaren fyllde år och Linn hade inte förstått så mycket av handlingen. En plattform av trä hade byggts mitt på torget och runt om samlades byfolket för att se teatergruppen från storstaden. Det var stämningen i rummet som påminde om pjäsen. Det var konstlat, onaturligt och avvaktande. Kvinnan harklade sig igen, och Linn tog ett steg fram för att påminna herrn om hans besök, men det behövdes inte.
”Jag vill inte ha dig här”, sade herr Svarthamn och såg upp på kvinnan. Hans ögon var kolsvarta och han höll blicken stadigt på damen framför honom.
”Åh, inte ska vi vara otrevliga mot varandra, mon chérie.” Hon log och plockade ur hattnålen. Hatten hamnade bredvid handskarna och hennes eldhår lyste upp hela rummet. Ögonen som hade varit halvt dolda under hattbrättet glimmade till av isblå kyla och hon tog ett par steg mot herrn.
Herr Svarthamn reste sig och slängde ner servetten bredvid tallriken.
”Gå.”
”Bien-aimée…” började kvinnan, men hon hejdade sig när herr Svarthamn kastade ett öga på Linn. Sakta vände damen på huvudet och blicken skar genom rummet.
”Jag ser att du har skaffat dig en leksak”, väste hon.
Kylan kröp in i Linn och hon rös. Fingrarna kändes som istappar och hon gnuggade dem lite mot kjolen för att väcka dem till liv igen.
”Linn är min hushållerska”, sade herrn. ”Inte för att det rör dig. Du och jag har inget med varandra att göra längre, Marjorie.”
Kvinnan, som han hade kallat Marjorie, släppte inte blicken från Linn och hon backade upp mot väggen. Tapetens sträva yta drog längst kläderna och förklädesknuten tryckte in i ryggen. Vid varje led i hennes kropp var en spik inslagen i väggen, till och med Jesus på korset ovanför sängen där hemma i torpet, satt lösare fast än hon. Rummet försvann och kvar blev bara kvinnan med det eldiga håret.
”Han tillhör mig”, sade Marjorie och ögonen gnistrade till. ”Bara så att du vet, putain.”
Från och med nu. Kolla in ”Kontakt”-sidan
Uppstart av detta underliga lilla fantastikförlag kommer att ske i vår. Då hoppas jag att jag har ett par-tre titlar att presentera. Jag har redan kontaktat fyra författare som är sugna på att samarbeta. Detta kommer att bli bra. 🙂
Nu har jag ordnat ett beställningsformulär under rubriken ”Beställ böcker”. Där kan du köpa Eldfloder till ett reducerat pris, 130 kr inkl. porto. Den kostar 190 kr på Bokus. Du kan även förboka De två odjuren, som är något försenad, men beräknas komma under oktober.
Under tiden slåss jag mot ondskan i Midgård.
Eller ”in medias res” som det heter med finare ord. Jag brukar alltid tipsa människor som vill skriva men som har svårt att komma igång att börja mitt i handlingen. Bara kör, liksom. Ett skott går av. En häst skenar. En kvinna skriker. En kvist bryts i skogen. Bara börja mitt i.
Ett helt annat tips är från en författare, vars namn jag har tappat på vägen: När du har skrivit klart hela ditt bokmanus, radera de första trettio sidorna (kan ha varit de första sextio sidorna också). Inte så himla dumt faktiskt. Jag provade det själv med De två odjuren och visst sjutton blev det bättre. Jag hade kanske kunna radera ännu mer, i alla fall enligt vissa testläsare, men jag kände att jag ville ha en liten anknytning kvar till Eldfloder, om än en mycket liten sådan. Boken är inte snabb. Den börjar inte med en smäll, inte en ljudlig sådan i alla fall. Första stycket låter så här:
Världen bakom Edwin försvann med tågets hamrande och lokets vissla skar in i pannbenet, men inte ens det väckte honom ur transen. Hela vägen från stationen styrde kroppen sig själv. Hjärnan kändes mosig och allt omkring honom var suddigt, förutom gatstenarna precis vid tåspetsarna. Han svängde av mot ån och yrseln fick världen att snurra. Med ena handen för ansiktet, lutade han sig mot vad som råkade finnas i närheten, men blev genast i vägknuffad. Mannen som han hade lutat sig mot svor och skakade på huvudet. Det som slumrade i Edwin vaknade upp och vreden flammade upp i ådrorna. Resväskan landade med en duns. Knäskålarna knakade när de träffade gatan. Nävarna knöt sig. Elden drog fram under huden, färgade husväggarna röda och pressade fram svetten ur porerna. I strupen skar ett vrål, men han satte handen för munnen och blundade. Sov. Lederna kyldes långsamt av. Sov nu.
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om det och nu känns det skönt att det snart finns på papper i en bok. Mina kommande projekt är mer inspirerade av In medias res. Båda börjar med en replik och sedan tar det ett tag innan läsaren har förstått hela scenen. Jag gillar upplägget och det är ju skönt att veta att jag kan variera mig 🙂
undrentideforlag.com 