Låt mig stanna upp för ett ögonblick…

… och reflektera över vad jag trodde jag skulle arbeta med när jag bestämde mig för att utbilda mig till lärare.

1. Jag trodde att jag skulle undervisa elever.

2. Jag trodde att jag skulle planera lektioner, hitta nya spännande arbetsområden och hitta på  utvecklande och kreativitetskittlande uppgifter. Till och med läsa in mig på ny litteratur för att kunna tipsa eleverna och sätta fart på deras läslust.

3. Jag trodde också att jag skulle utvärdera, bedöma, rätta och ge respons på arbeten som eleverna hade gjort.

Så, vad har jag då gjort denna vecka?

Jo, jag har undervisat – på en höft, improviserat, lutat på erfarenhet och ”garderobsuppgifter” (sånt som man har i en pärm eller mapp på datorn och plockar fram i nödfall – tyvärr verkar nödfallen bli fler och fler)

Jag har alltså inte planerat eller gjort sånt där som jag skrev där ovan i punkt 2.

Jag har inte heller gjort punkt 3.

Jag har skrivit blanketter. Många blanketter. Först en omdömesblankett, en sådan där vi talar om var eleven ligger i sin kunskapsutveckling och vart den bör ta vägen härnäst. Sedan en ”varningsblankett” för de elever som inte når målen, som jag redan har talat om på omdömesblanketten. Sedan har jag skrivit pedagogiska kartläggningar om de elever som inte når målen där jag talar om att de inte når målen som jag har talat om på omdömesblanketten och på varningsblanketten. Sedan ska ett åtgärdsprogram upprättas av mig tillsammans med föräldrarna, dock har ingen av oss mandat att besluta om några åtgärder, eftersom jag inte sitter på pengarna – inte föräldrarna heller. Vi kan i alla fall skriva att skolan erbjuder undervisning. Jippi!

Det finns en debattartikel som heter ”Det går åt helvete, men jag har i alla fall dokumenterat det”. Jo tack…