Varför känner man sig helt plötsligt nere?

Det var tungt att landa hemma idag. Efter en dag med föräldrasamtal, åtgärdsprogramsutvärdering, pedagogiska kartläggningar, EK (elevkonferens med rektor, föräldrar och kurator) som toppades med klasskonferenser där vi diskuterade vilka pedagogiska utmaningar vi möter varje dag, så är man rätt tung.

Jag brukar säga att om politikerna visste vilka individer som rör sig bakom de siffror som de stirrar sig blinda på skulle de inte hålla på och tjafsa om ”hålla budget till varje pris” eller om måluppfyllelse.

Här följer en generell uppräkning av några saker jag har stött på som lärare under mina åtta verksamma år (och tro mig – detta är toppen på isberget): När lärarna i skolan är de enda nyktra vuxna en elev träffar på en vecka, när pappa blev dödad i Irak och man flydde med en plastpåse av ägodelar över bergen, när mamma inte har råd med gympaskor eller någon middag, när man har fått alla stämplar man kan få i pannan (dyslexi, ADHD, motoriska svårigheter, svagbegåvad etc), när man får stryk hemma när man öppnar munnen, när man inte förstår vad lärarna eller kamraterna pratar om eller när ”kompisarna” vänder ryggen åt en varje gång man närmar sig, då är det inte lätt i livet.

Det är inte så underligt att man som lärare känner sig nedstämd emellanåt. Sånt jag kan påverka – klassrummet, undervisningssättet, pedagogiken och ledarskapet – det är inte det som tynger vardagen i skolan, det är allt det jag INTE kan påverka, hur många soc-anmälningar jag än lämnar in.

Ett lärarinlägg

I detta inlägg: ”Skrattet”, berättar en lärare om det ironiska i att hitta en gammal kartong med egenproducerat lektionsmaterial. Jag har upplevt det själv – att hitta det där spelet, den där uppgiften eller temaplaneringen som man hade tid att göra, eller rättare sagt – man hade tid att lägga ner extra mycket tid på.

Ibland har vi lärarstudenter som praktiserar hos oss, ganska ofta faktiskt. I år har vi haft sex stycken som har kommit med sina böcker i pedagogik, med tusen idéer om vad man kan göra i klassrummet och vad som skulle vara roliga arbetsområden. De sitter ibland i arbetsrummet och planerar – för det har de fått i uppgift av sin lärare på högskolan – och planerar, och planerar in i minsta detalj. De skriver instruktioner, de hämtar referensmateriel, de läser på, de fördjupar sig, de ser till att de är förberedda och redo upp till tänderna innan de går in i klassrummet och sätter igång arbetet.

Det är med delade känslor som jag ser dem. Samtidigt som jag krasst konstaterar att de aldrig mer kommer att få göra samma sak igen, speciellt inte om de väljer att i slutändan bli lärare, så ser jag på dem med avundsjuka och sorg. Det känns även som om de blir lurade. Toklurade. Är det så här lärarna på högskolan målar upp den här skolbilden för dem? ”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.”

När det i själva verket ser ut ungefär så här:

”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.” + förstås – ”Du delar ut uppgifter, kör en improviserad föreläsning på gamla meriter och samlar in uppgifterna igen.” Alternativt ”Jobba i boken.”

Det finns en trend inom skolan, speciellt friskolor, och det är att använda standardiserat material. Lektioner och ämnesområden hämtas från en gemensam bank. Läraren (eller personen som leder undervisningen) behöver inte planera. Den behöver inte vara kreativ och den behöver definitivt inte lägga extra tid på att producera eget material. Det finns klart för- och nackdelar med detta. Standardiserat material kan ju hålla en högre kvalité än eget då det troligen har utvärderats. Det finns troligen en viss marginal för att sätta en egen stämpel på det också och det är ju skönt att slippa tänka.

Men att vara kreativ är en stor anledning till att åtminstone jag blev lärare, och speciellt lärare i svenska och engelska. Jag tycker det är svårt att ta material som någon annan har gjort för att man har inte varit med i tankeprocessen. Vad är utgångspunkten, vart leder det, hur är det tänkt att användas, vet jag allt jag behöver veta och vad är det jag ska bedöma? Det är jättesvårt och i slutändan kanske det kräver mer än att inspireras av andra och lägga upp en egen plan, jag vet inte. Vi kollegor på jobbet delar ofta med oss av material och planeringar, men det förväntas nästan att man gör det till sitt eget. Att det är inspiration – ett erbjudande – och inget mer.

Att bara göra saker någon annan har bestämt känns tråkigt, tycker jag, och lite av poängen med att vara lärare försvinner. På samma sätt som den försvinner mer och mer i och med administrationen. I fredags ägnade jag 3 timmar åt pappersarbete som inte var knutet till undervisning. I torsdag ägnade jag 4 timmar. (Ja, jag har börjat att skriva upp) För att på något sätt knyta ihop säcken – ta inte ifrån mig kreativiteten, inte på något sätt. Inte med standardiserade lektioner, inte med administration. Snälla.

Låt mig stanna upp för ett ögonblick…

… och reflektera över vad jag trodde jag skulle arbeta med när jag bestämde mig för att utbilda mig till lärare.

1. Jag trodde att jag skulle undervisa elever.

2. Jag trodde att jag skulle planera lektioner, hitta nya spännande arbetsområden och hitta på  utvecklande och kreativitetskittlande uppgifter. Till och med läsa in mig på ny litteratur för att kunna tipsa eleverna och sätta fart på deras läslust.

3. Jag trodde också att jag skulle utvärdera, bedöma, rätta och ge respons på arbeten som eleverna hade gjort.

Så, vad har jag då gjort denna vecka?

Jo, jag har undervisat – på en höft, improviserat, lutat på erfarenhet och ”garderobsuppgifter” (sånt som man har i en pärm eller mapp på datorn och plockar fram i nödfall – tyvärr verkar nödfallen bli fler och fler)

Jag har alltså inte planerat eller gjort sånt där som jag skrev där ovan i punkt 2.

Jag har inte heller gjort punkt 3.

Jag har skrivit blanketter. Många blanketter. Först en omdömesblankett, en sådan där vi talar om var eleven ligger i sin kunskapsutveckling och vart den bör ta vägen härnäst. Sedan en ”varningsblankett” för de elever som inte når målen, som jag redan har talat om på omdömesblanketten. Sedan har jag skrivit pedagogiska kartläggningar om de elever som inte når målen där jag talar om att de inte når målen som jag har talat om på omdömesblanketten och på varningsblanketten. Sedan ska ett åtgärdsprogram upprättas av mig tillsammans med föräldrarna, dock har ingen av oss mandat att besluta om några åtgärder, eftersom jag inte sitter på pengarna – inte föräldrarna heller. Vi kan i alla fall skriva att skolan erbjuder undervisning. Jippi!

Det finns en debattartikel som heter ”Det går åt helvete, men jag har i alla fall dokumenterat det”. Jo tack…