Vad är headhopping?

Något som många förläggare råder skribenter att tänka på är att undvika headhopping. Vad är då det, kan man ju undra? Jo, det är när perspektivet (point of view) i berättelsen hoppar från person till person inom samma kapitel eller stycke. I ena sekunden är vi i Olles huvud och i nästa är vi Lisas, för att ta ett exempel. Man ska dock inte blanda ihop headhopping med flera berättare. Moderna romaner har ofta flera berättare, men de måste skiljas åt med markörer. Kapitelindelning är en markör och att göra nytt stycke med t ex en avgränsare är en annan.

Headhopping är:

”Kajsa såg kassen stå på bordet. Plockar han aldrig undan efter sig? Hon plockade upp matvarorna och ställde in dem i kylen. Brödet ska inte stå i kylen, tänke Lena och tog det ifrån henne. Hon såg henne rakt i ögonen. Är hon arg? Kanske. Hon blir aldrig nöjd.”

Det blir rätt förvirrande för läsaren för man vet inte vems tankar man följer. Är det Lena eller Kajsa som tänker det sista? Det ger också en känsla av att man står utanför berättelsen istället för att få vara med i den. Om det förekommer ofta kräver det mycket redigeringsarbete för att få bort ur en roman och då förläggare har ont om tid är det ofta inte värt det.

Hur gör man någonting åt det då? Man måste beställa sig för vems ögon som ser och hålla sig till det. Vad kan den människan uppfatta? Vad hör den, vad ser den, vilka lukter känner den och vilka tankar tänker den? Den kan inte se in i andras huvuden, men den kan läsa av ansiktsuttryck och handlingar. Den kan inte se vad som finns bakom en vägg eller i någon annans hus, men den kan tjuvlyssna, eller kika in genom fönster. Om du redan har skrivit en scen – fundera över om personen du har valt som ”point of view” kan uppleva allt du har skrivit om. Tänk dig att du har den personens glasögon på dig och ser allt genom dessa. Tänk dig för en stund att du skriver i första person (jag-form) och se om du har gjort några missar.

Det finns ett berättarperspektiv som kallas den allvetande berättaren. En sådan använder Stig Dagerman i sin novell Att döda ett barn. Man måste vara en skicklig författare för att behärska det här perspektivet, så att det inte övergår i headhopping. Hoppande kommer det att bli, eftersom den allvetande berättaren kan se skeendet som på en scen, men man måste hela tiden hålla just den distansen till handlingen. Man kan inte kliva in och ur, för då blir det konstigt. Poängen med en allvetande berättare är att det ska skapa en sorts distans till berättelsen. Det är ett ganska kallt sätt att berätta (då menar jag inte känslokallt, alla som har läst Att döda ett barn, vet vad jag menar), alltså ett beskrivande sätt.

Läslust eller annan lust

Hur skapar man läslust? Ja, hur sjutton gör man det? Speciellt hos tonåringar?

Jag har inga raka svar, men jag vet i alla fall en sak: om man vill ha fokus, tystnad och klar uppmärksamhet ska man inte läsa ett utdrag om en kille som runkar. Jag tror aldrig jag har sett tankar fara iväg åt ett annat håll lika fort som hos gänget 14-15-åringar som jag hade med mig på besök på stadens bibliotek. Det sa bara svisch så var fokus på något helt annat än böcker och sedan hittade vi nog aldrig tillbaka igen, inte majoriteten av gruppen i alla fall.

Det räcker ju för sjutton att säga ”satslösning” för att de ska börja fnittra (grammatik ÄR kul!). Eller peacock eller att dela in i sex grupper. Det är inte lätt att vara lärare. 😀