Lärarens arbetstid

Det finns fortfarande mycket fördomar och okunskap kring lärarens arbetstid, så jag ska göra ytterligare ett försök att förklara hur det ligger till:

Om vi har ferietjänst (dvs vi är ”lediga” ungefär samma tid som eleverna är lediga), så har vi 45-timmars arbetsvecka. Den tid vi är ”lediga” är alltså inarbetad tid. Dock ska tilläggas att den ”lediga” tiden på höstlov (då vi har lov två dagar – inte fem), sportlov och andra lov läggs ofta på jobb.

35 timmar av den tiden är så kallad ”arbetsplatsförlagd tid”, då måste vi vara på plats på skolan. Ett ”ramschema” över den tiden lämnas in till rektor så att hon/han kan se när vi ska finnas på plats. De övriga 10 timmarna är förtroendetid – då vi har förtroende att på arbetsplatsen eller annan plats arbeta med t ex för- och efterarbete av lektioner (det som i folkmun kallas ”rättning”), egen fortbildning, inläsning av material, vissa föräldrakontakter.

Lärare klagar ofta på att tiden inte räcker till, speciellt inte till att planera bra arbetsområden för att hålla hög nivå på undervisningen. Hur kommer det sig att den inte räcker till? Nedan följer en beräkning som jag har gjort. Alla siffror är förstås genomsnittliga. Vissa veckor går det åt mer tid åt vissa aktiviteter (t ex utvecklingssamtal) då de genomförs under en kortare period. Så:

45 timmar

19,20 timmar – ren undervisning, alltså schemalagda lektioner.

1 timme – rastvakt/matsalsvakt

1 timme – förflyttningstid från och till lektioner, till kopieringsrum etc.

20-30 min/dag dvs 1,20 timmar (lågt räknat) – Frånvarorapportering och avstämning (alltså kolla så att det stämmer för ens mentorselever)

Ca 10 timmar rent pappersarbete (t ex åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar eller kartläggningar, skriftliga omdömen,incidentsrapporter, mailkontakt) som inte är direkt kopplat till undervisningen, varierar förstås, men jag har fört anteckningar under terminen och kommit fram till ett genomsnitt på ungefär två timmar per dag, och då har jag betydligt färre skriftliga omdömen att skriva än de flesta av mina kollegor. Jag skriver 140 stycken. Kollegan som sitter mitt emot skriver runt 250 per termin.

5 timmar – konferenser

1 timme – genomsnittlig tid per vecka för övriga möten – klasskonferenser, mentorsträffar, elevkonferens, uppföljningsmöten med föräldrar eller soc, medarbetarsamtal, lönesamtal etc

1 timme per vecka – genomsnittlig tid för utvecklingssamtal (inkl förberedelsetid) beräknat om man har 15 mentorselever. Många har fler än 15 mentorselever.

1 timme (10-20 min per dag) – kopiering av material, inspelning av material som ej finns inläst (till dyslexieleverna), plocka fram laborationsmaterial, slöjdmaterial, böcker etc

Nu är vi uppe i 40 timmar och 40 minuter. Hittills har inte en enda lektion blivit planerad. Inte en enda skrivuppgift rättad. Inte ett enda prov rättat. Inte ett enda arbetsområde har blivit kopplat till kursplanerna och deras mål. Inget bra material har blivit framletat eller genomläst.

Så – då har vi 4 timmar och 20 minuter i veckan på oss att planera bra och kvalitativa arbetsområden till 9 olika grupper: tre grupper i sjuan, både svenska och engelska. Fyra grupper i åttan, både svenska och engelska. Två grupper i nian, bara svenska här (puh!). Samplanering med sina kollegor vore trevligt, och kanske till och med mer effektivt, men som ni ser ovan så är den arbetsplatsförlagda tiden redan förbrukad. Men ojdå! Jag har ju 45 inlämningsuppgifter från åttorna att bedöma och 29 grammatikprov som sjuorna gjorde. Och så har ju niorna tjatat om att de vill ha tillbaka sina noveller (47 st) som de skrev i början på terminen. De hamnade tyvärr under den där utvärderingen som kommunen ville att vi skulle göra. Och så var det egen fortbildning också, dårå …

Hur kommer det sig att tiden inte räcker till?

Läslust eller annan lust

Hur skapar man läslust? Ja, hur sjutton gör man det? Speciellt hos tonåringar?

Jag har inga raka svar, men jag vet i alla fall en sak: om man vill ha fokus, tystnad och klar uppmärksamhet ska man inte läsa ett utdrag om en kille som runkar. Jag tror aldrig jag har sett tankar fara iväg åt ett annat håll lika fort som hos gänget 14-15-åringar som jag hade med mig på besök på stadens bibliotek. Det sa bara svisch så var fokus på något helt annat än böcker och sedan hittade vi nog aldrig tillbaka igen, inte majoriteten av gruppen i alla fall.

Det räcker ju för sjutton att säga ”satslösning” för att de ska börja fnittra (grammatik ÄR kul!). Eller peacock eller att dela in i sex grupper. Det är inte lätt att vara lärare. 😀